Det finns dagar då jag inte vill vara Jeanette. Då vill jag liksom idag krypa ur skinnet och bli helt genomskinlig. Att sitta bakom hörnsoffan hjälper inte och att gå till skogen och sitta mossig sten lindrar bara för ögonblicket tills jag blir rastlös och måste gå vidare... Alla ni som tycker att det blir tjatigt kan sluta läsa nu, för jag måste älta om Ilex. Pappa och jag var dit idag. Vi stod där och snorade i vår tystnad som alla andra gånger. Solen bröt igenom precis när vi kom dit, trots att den inte visat sig på hela dagen och inte en endaste stund efter det heller. Talgoxen som hoppar mellan träden efter mig när jag kommer dit, var inte där idag. Det är den sällan när jag har någon annan med mig har jag lagt märke till. Precis EXAKT som Ilex sticker den när jag har fler tankeband än ett. Märkligt, mycket märkligt.
För ett år sedan visste jag inte ens vad som väntade mig. För jag bestämde mig på fredagen och på lördagen skedde det oundvikliga. Två dagar kvar i glädje alltså. Fast var det glädje? Jag blev helt kall i nacken när jag visste hur ont han hade. Men jag försköt tankarna. Han sprang ner till lilla hönshuset så att snön sprutade sista morgonen. Och så börjar allt om igen.
Nej jag tror jag skiter i det här.
Allt annat då? Är det nå bättre? Inte direkt. Jag reser på byxarslet och lägger in en klabbe till så att det inte slocknar innan det blir läggdags. Och Safira, den lilla nyrakade stackarn, ligger som en liten hoprullad snigel i mitt knä och kör en kombination av tröstesköljning och värmechock. Från veterinärrakningen i måndags tills idag har hennes kropp gått från grisskär till ljusgrå igen, tack och lov. Jag kan inte längre se huden och det är ju bra. Lilla hjärtevän, du är som mannagrynsgröt i magen på mig, tack för det.
Nu har jag huvudvärk igen, går och tankar vila inför morgondagens kortfredag med dubbla tårtkalas, ett på jobbet och ett på kvällen. Någonstans inom mig glimmar det till, att kanske att det blir en bra dag imorgon ; )
Ta hand om er, och tänk efter. Eller? ; ) J. B.
torsdag 15 mars 2012
tisdag 7 februari 2012
Never ending story
Jag trodde att det skulle bli lättare med tiden. Att saknaden och smärtan skulle svalna en aning vart eftersom. Vissa dagar hade jag också dåligt samvete för jag trodde att det kändes som att det gjorde det. Nu vet jag att det inte är så. Saknaden försvinner aldrig. Tårarna rinner fortfarande oupphörligen och inget kan ersätta något så fulländat.
Stilla, tyst och sakta faller snöflingorna ner, dalar.... ner och lägger sig som ett rent täcke uppepå graven. Stilla, så tyst. Helt stilla och fullständigt livlös ligger han där nere i marken och kan inte meddela sig med vår värld längre. Livet tappar sin mening återigen för mig när årsdagen närmar sig. Det bränner i näsan. Ge mig ett värde... Snälla någon. Men nej- tystnad. Jag går i alla fall ut och går iväg. Ingen katt följer med. Hade han varit med hade alla varit med, men när han försvann splittrades hela flocken och spreds för vinden. Går det att reparera igen, med en annan, ny och liten individ? Tanken tar mig tillbaka till det dåliga samvetet :´( Samma ord hela tiden som ringer i mina äron... "Vad värdelöst."
Och mänsklig kärlek då? (Jag talar om förälskelsekärlek, inte om familj och vänner, kollegor) Ja visst. Men mer nyckfullt påhitt finns väl ändå inte. Tomma ord, svek och ledsamheter. Nej, kärleken i mitt liv råkade bli en hund och så kommer det nog alltid att vara. Jag får helt enkelt stå ut med tomheten tills det är dags för mig att äntra Nangijala. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen vissa stunder. Men tills dess ska jag finnas där för de mina.
Har på senare tid känt ett starkt sug efter en ny hund, och trott att det nog kanske ändå var nyckeln till att sluta leta och sluta drömma på nätterna att jag letar. Letar och letar och gråter och letar ännu mer. Helt sjukt... Är det så här det känns att förlora ett barn? Och ansiktet blir helt blött igen. Det finns inte ens tårar över till något annat, konstigt nog. Så mycket tårar går det åt. Kanske ändå att jag provar en ny hund framöver, för att se om man kan hitta något som liknar det underbara jag fick ha...?! Ja kanske...
Kram på er och lev varje sekund som om det var den sista.
(Soundtrack till det här: Tusen bitar- Björn Afzelius.)
Stilla, tyst och sakta faller snöflingorna ner, dalar.... ner och lägger sig som ett rent täcke uppepå graven. Stilla, så tyst. Helt stilla och fullständigt livlös ligger han där nere i marken och kan inte meddela sig med vår värld längre. Livet tappar sin mening återigen för mig när årsdagen närmar sig. Det bränner i näsan. Ge mig ett värde... Snälla någon. Men nej- tystnad. Jag går i alla fall ut och går iväg. Ingen katt följer med. Hade han varit med hade alla varit med, men när han försvann splittrades hela flocken och spreds för vinden. Går det att reparera igen, med en annan, ny och liten individ? Tanken tar mig tillbaka till det dåliga samvetet :´( Samma ord hela tiden som ringer i mina äron... "Vad värdelöst."
Och mänsklig kärlek då? (Jag talar om förälskelsekärlek, inte om familj och vänner, kollegor) Ja visst. Men mer nyckfullt påhitt finns väl ändå inte. Tomma ord, svek och ledsamheter. Nej, kärleken i mitt liv råkade bli en hund och så kommer det nog alltid att vara. Jag får helt enkelt stå ut med tomheten tills det är dags för mig att äntra Nangijala. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen vissa stunder. Men tills dess ska jag finnas där för de mina.
Har på senare tid känt ett starkt sug efter en ny hund, och trott att det nog kanske ändå var nyckeln till att sluta leta och sluta drömma på nätterna att jag letar. Letar och letar och gråter och letar ännu mer. Helt sjukt... Är det så här det känns att förlora ett barn? Och ansiktet blir helt blött igen. Det finns inte ens tårar över till något annat, konstigt nog. Så mycket tårar går det åt. Kanske ändå att jag provar en ny hund framöver, för att se om man kan hitta något som liknar det underbara jag fick ha...?! Ja kanske...
Kram på er och lev varje sekund som om det var den sista.
(Soundtrack till det här: Tusen bitar- Björn Afzelius.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)