Besvikelse

Vart jag än vänder mig så fattas han. Jag får problem med allt möjligt i oväntade situationer... Mina lungor blir för små helt plötsligt, jag kan inte andas. Murbräcka mot bröstkorgen som gör att jag slås bakåt flera meter känns det som. Synfältet minskar och ljudet försvinner. Det går inte. Jag vacklar till och knäna viker sig.... Det här kan inte vara sant. Jag kan inte leva så här, i ett enda stort vakuum av tomhet där jag emellanåt lyckas lura mig själv att allt är bra. Allt är som vanligt. Nej, ingenting är som vanligt. Jag kan inte bedöma tiden, fast jag har hur mycket tid som helst helt plötsligt. Tid som jag inte vill ha. Till ingenting. Tingeling.

Men det går över, det vet jag, men snälla nån kan ni låta tiden gå fortare?! Låt minnena blekna. Men nej!!! Inte FÖR fort. Bromsa! Och så där håller jag på fram och tillbaka, köpslår med mig själv om än det ena än det andra. Imorgon är det tre veckor. Fast jag längtar inte tillbaka till tiden innan, nej. Fredagen den artonde var en av de värsta dagarna i  mitt liv. Att bestämma döda sin bästa vän, för hans eget bästa är nog det svåraste beslut en människa (som jag) kan ta. Fruktansvärt. Ambivalens av högsta rang.

Fick jag välja en varelse att leva resten av mitt liv med på en öde ö, skulle jag välja honom. Tveklöst.

Jag hade verkligen sett fram emot den här konserten på mässan idag. I flera veckor, många veckor har vi slipat och skrattat och petat i detaljerna för att det skulle vara perfekt idag. Men så tog det 20 sekunder för mig innan jag såg Shrek släpa sig iväg med hängande huvud i sorgen efter sin Fiona. Och då brast det. Ner. Bakom scenen. Jaha, det var det, det. Tala om antiklimax. Jag var och är så otroligt besviken. Fast när jag väl hade lugnat mig, med hjälp av Mamma, så kunde jag faktiskt njuta lite av att får höra låtarna som Cronorna sjöng. Det såg bra ut, svartvitt, skitsnyggt.

Nu har jag kommit hem efter att ha handlat kattmat. Vad trivialt det känns... Tagit av mig strumpbyxorna och den svartvita klänningen, tagit ur linserna och tagit på glasögonen. Helg. Skönt i alla fall, för jag behöver vilan. Det har varit fullt drag i veckan och nu är det dags för mig att gå ut i skogen en sväng. Blåser det för mycket vågar jag inte tända något ljus, för det luktar fortfarande bensin om graven. Fem liter bensin i Ilexs grav. Inte direkt romantiskt, men hellre det än att räven gräver upp honom och drar omkring med delarna... Nej usch.

Lev väl kamrater, och ta hand om de älskade.

J.

Glad och nästan lite lycklig

Ja, det är en konstig känsla, men den är så välkommen! Jag ljuger inte ens fast att det är den första april faktiskt : ) Den här dagen har inte alls varit som de tidigare... typ fyra veckorna. Framåt fyratiden fann jag mig själv med ett litet smil på kinderna. Redan imorse när jag vaknade kände jag att nej, nu är det dags. I med linserna, på med fredagssminket. Nyklippt är jag ju också. Det här ska bli bra! Jag strök kläder och fick komplimanger ett par gånger under dagen.

Maddes sambo har dessutom lagat min dator och nu sitter jag och frossar i alla mina egna efterlängtade foton, och jag kan lyssna på MIN musik!!! Min musik.... som musik i mina öron. Ett halvår har min dator stått tyst och tom. Ja, förutom alla gånger jag haft strömlöst för då har den ju gått igång efteråt, men inte fungerat. Det var det ena grafikkortet som hade gått sönder. Tack så otroligt mycket för hjälpen, Robert! Nu är det musik och basen dunkar på. Det känns som så längesen det ens var musik i mitt hus. Har inte varit läge för så mycket musik, mest klocktick och eldsprak de senaste veckorna.... Jag kan skriva ut saker nu!!! Bilder! Jag kanske till och med kan installera Johans skrivare nu och börja skanna in lite roliga gamla foton (Ja, en del av er kan börja bli nervösa ; ) . Till Ockelbogruppen bland annat : ) Wow, vilket lyft!

Jag kunde inte ens gråta när jag gick till Ilex grav idag. Jag tände ljuslyktan och låg där en stund på min mossiga sten, lyssnade på vårfåglarna i träden. Det var många (ja, träd OCH fåglar, för den händelse att språkpolisen Per eller gnällombudsmannen Stefan får för sig att kommentera) och rätt som det var när jag låg där så kom solen fram genom en pyttespricka i blymolnen. Jag såg den i en halv minut på hela dagen. Den lyste på mig och min Ilex. En annan lustig sak som slagit mig de senaste dagarna när jag gått till Ilex är att när jag kommer till "bäverbron" så sitter ofta där en liten talgoxe i en björk ovanför. Den kvittrar Hej, äntligen kommer du! till mig varje gång. Sedan skuttar den mellan grenarna (ovanför mig och tjattrar) i träden ända bort till Ilex och så är den tyst och bortglömd under hela tiden jag står där och minns och snyftar. Men så fort jag börjar gå tillbaka hem är den där igen och skuttehoppar mellan träden och babblar glatt. Den stannar i björken vid bäcken och så börjar det om nästa dag. Ganska kul egentligen. Nu tror ju inte jag att det där är Ilex, men tanken har slagit mig. Hedvig är ju helt övertygad om att hennes Oscar Skotte (skotsk terrier) blev en fin skata som visade sig för henne här och där när Oscar hade dött. De hade samma malliga uppsyn, säger hon. Ja, varför inte?

En annan sak som tyngt mig på sistone har ju varit att Carina skulle sluta på Gröna. Det har varit som ett ok över mina redan svaga axlar och nu är det över. Förbi och passé. Precis som med sorgen över Ilex, så känns det annorlunda efteråt. Man kan börja sörja istället för att våndas, vrida sig i kramper och kämpa mot separationsångesten. Bättre. Lite som att dra ur en kork på något underligt sätt. Skönt, fast sorgligt så klart.

Åh! Nu kommer Sunshine reggae, jag älskar den!

Helgen blir nog bra! Imorgon ska Mamma, Pappa, Patrik och jag gå på utställning på slottet. Det är en fotoutställning som heter "Övergivna platser i Västmanland" av Jan Jörnmark. Ska bli roligt! Blir nog ett restaurangbesök efter det : ) Och sedan på söndag ska vi jobba i skogen, vår skog. Kennet, Casper, Patrik, Pappa och jag. Hoppas det blir bra väder, jag har beställt solsken. Sedan efter det blir det bästa kören framåt eftermiddagen/kvällen där, roligt! Det börjar närma sig Kanalmässan nu och vårt stora genombrott ; ) Bara en vecka kvar. Heja Cronkören <3

Nu ska jag fira in fredagen och festa till på lite extra gott som jag köpt hem!

Det finns hopp om livet och du, glöm inte-

From all of us in Tackfallet, to all of you, wherever you are, remember this: The light in the end of the tunnel, may be you! (Aerosmith, Amazing) (Från alla oss i Tackfallet, till alla er, var ni än befinner er, kom ihåg det här: Ljuset i slutet av tunneln, kan vara du!)

Kram // Människan med änglahunden