Sorg

Det är nu sex år sedan Ilex och jag flyttade från Barnängsgatan.... Det fanns en person där som gjorde ett alldeles särskilt intryck på mig och som jag aldrig kommer att glömma. Trude. Jag tänker på henne ofta och jag önskar att hon fortfarande fanns och andades. Hon var den typen av människa som hade ett alldeles otroligt stort hjärta. Det fanns inget ont i henne. Jag kunde stå i timmar under hennes balkong och prata om allt och ingenting. Det blev nästan aldrig av att jag gick in till henne, för jag "skulle ju bara gå förbi med Ilex och säga hej". Hon tyckte mycket om djur, Trude. Hon kastade alltid kakor och kex till Ilex från balkongen. Ibland ost om hon inte hade något annat.

Hon berättade om Sessan, den karelska björnhunden som hon och Walle hade haft för flera år sedan, och jag kunde aldrig låta bli att gråta varje gång hon gjorde det. Det konstiga i alltihop var att det blev tätare och tätare mellan gångerna hon berättade om Sessan och det var alltid samma historia. Jag hade aldrig hjärta att säga till henne "du, det där har jag redan hört fem gånger..." och jag grät. I tvättstugan, på parkeringen, under balkongen. Tvåsiffrigt med gånger. Historian löd som följer.

"Vi hade ju en karelsk björnhund, Sessan. Så här såg hon ut (visade kort). Ja, Sessan, det är ju ett kattnamn egentligen... Men vi tyckte att det passade på henne så det fick hon heta. Och vi ville inte se vet du... På slutet. Vi bar henne uppför trapporna och ner från fåtöljen och soffan, för hon hade så ont i benen. Vi ville inte se det där, förstår du. Men sen blev hon ju sjuk och ville inte äta och då tog vi henne till veterinären. Veterinären sa att det inte fanns mer att göra för Sessan. Hon hade haft ett långt och bra liv, men det var dags  nu... att låta henne somna in. Det var i maj. Ja Sessan du vet, hon älskade ju snö, det var det bästa hon visste. Och den dagen hon fick somna in då i maj, så snöade det. Den dagen. Det var som en sista hälsning till henne. Det snöade i maj på Sessans sista dag..."

Och där stod jag med Ilex i mitt snöre och tårarna rann nerför kinderna, precis som de gör nu. Aldrig ska jag känna att jag inte gjorde allt för Ilex. Att jag inte spenderade så mycket tid med honom som jag kunde. Att jag inte köpte de mediciner han behövde. Att jag inte gick med honom och gav honom den mat han behövde, ville ha och tyckte om. Jag har gjort allt för Ilex kommer göra det så länge han finns kvar. Mitt samvete ska vara rent. Men det som gör så himla ont är att nu har han kommit dit. Han har kommit till den punkt då han med sina snart fjorton år, måste ha hjälp med att komma upp och ned i soffan... För han ramlar annars och slår sig. Det knäcker mig och Trudes ord ringer i mina öron varje dag. Vi ville inte se det där... Och jag vill inte heller se, men jag ser. Snart har vi haft tolv år tillsammans Ilex och jag, och jag funderar på ibland hur livet kommer att vara när han inte längre finns här omkring mina ben. Men det går inte... Jag kan inte se det. Tanken är otänkbar. Jag tänker mig att jag ska ut och göra mera saker. Träffa folk mer och hitta på roliga saker med folk som jag aldrig tar mig tid att träffa nu, för jag kan inte ha med mig Ilex. Fast jag vill inte.

Vänner och pojkvänner har kommit och försvunnit men kvar har Ilex funnits och tröstat och glatt mig i livets alla skeden. Han har torkat mina tårar tiotusen gånger och alltid satt mig i första rummet, precis så som jag har satt honom i första rummet... Tanken är otänkbar, som sagt. Kommer jag att känna mig fri? Kommer jag att känna mig lättad? Kommer jag att känna mig halv? Stympad? Oändligt tung? Jag vet inte. Jag känner inte mitt vuxna jag utan honom, minns inte tiden före. Jag har i alla fall utsett en gravplats. Den finaste här på ägorna. En plats där jag byggde mina kojor som barn. Där ska han ligga i kvällssolen. Men ännu kan jag borra in näsan i hans mage och känna på tassarna och lukta på öronen. Jag missar inte en stund. Han finns omkring mig hela tiden. Mitt hjärta.

Ja, sorg kan ju vara på många olika sätt. Man saknar någon som har dött, eller någon som snart ska dö. Livet går så fort. En annan typ av sorg för mig är separationer av olika slag. Jag står nu inför en separation på jobbet som tär mycket hårt på mig. Jag hoppas verkligen att ingen ska dö, men det känns nästan så. Den person som jag arbetar bäst ihop med ska lämna oss sista mars, mot sin vilja. Och jag gråter... Och hon gråter. Det känns inte som om någon annan förstår. Eller försöker. De flesta verkar faktiskt ruska på huvudet, och jag får en känsla av att en del tänker Vad då, du har ju andra omkring dig?!  Är det så enkelt? Kan man bara byta en människa (eller hund, för den delen) mot en annan och tro att nu blir det så där som det var tidigare? Alltså jag är inte en tjurigt tänkande person, men jag fäster mig väldigt vid vissa medvarelser. Visst kan det bli bra med nästa som kommer, det är inte det jag säger.... Men man vet vad man har och inte vad man får. Och det blir inte samma. Sorg. Jag kommer att sakna den där glada galenskapen, och den där sorglösa jargongen hon har ibland. Och sättet vi förstår varandra på när det är tungt. Väldigt.

Separationer som man själv inte har valt är en stor källa till sorg. Saknaden tar liksom aldrig slut... Man tror att den ska avta med tiden, men den gör inte det. Jag vill skrika ut att JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG!!! Men vad bryr sig han eller hon om det? Jag är passé. De kan leva utan mig. Uppenbarligen. Vissa dagar är värre andra, vissa kvällar mer tomma än andra. Vissa filmer kan jag inte ens se på längre, för de ter sig så fel om hon inte är med. Och vissa ställen kan jag inte gå på, för de ser inte ut som de gjorde när han var med. Andra filmer måste jag se för att minnas exakt var hon brukade säga vad. Och andra ställen måste jag gå på för att känna hans närvaro.

Att känna sorg och saknad efter vänner som man har mist är en sak, men kan man känna saknad och sorg för vänner som man faktiskt aldrig haft? Sådana som aldrig gav chansen... Eller kunde ge chansen. Jag tror det. Jag vet det. Av allt det här som jag har trasslat omkring i nu, kan jag dra vissa slutsatser:

Jag ska bråka mindre om småsaker.
Jag ska vara glad och tacksam för det jag har som är bra (eller bara acceptabelt).
Jag ska säga snällare saker, för plötsligt kan det vara för sent.
Jag ska inte ta människor för givet.
Jag ska reda ut missförstånd snabbare och inte gå och dra på saker som gnager hål i hjärtat.

Jag ska fånga dagen och vara mer hjälpsam.
Jag ska försöka vara mer förstående för hur andra tänker och känner.
Jag ska sträva efter att känna att jag gjorde mitt bästa, mer kunde jag inte göra.

Så, mina vänner... Nu ska jag dricka vatten, minst en liter, för att väga upp den här stunden tillägnad alla jag tappat bort och alla jag ska tappa bort.

Carpe diem // J.

Skogens hjärta

När jag skrev mitt examensarbete för precis fyra år sedan förkovrade jag mig i ett stort antal artiklar och läste otaliga böcker om naturen som läromaterial. Ett ganska brett, vitt och stort ämne (tyckte jag då i alla fall). Utomhuspedagogik i förskolan hette C-uppsatsen, men underrubriken kan jag i nuläget inte riktigt minnas. I alla fall så hade jag ett avsnitt med där som bara behandlade skogen. Ett stycke i det avsnittet handlade om barn från andra länder och vilka olika erfarenheter de kan tänkas ha med sig hit till Sverige, i fråga om just skogen. Skogen kan för dem ha varit en plats som man gömt sig i för att rädda sig undan soldater eller liknande. Mörkt, skrämmande och vilt. De kanske har varnats i generationerns generationer för att gå ut i skogen eftersom där finns farliga vilda djur eller giftiga spindlar och liknande. Något som vi är förskonade från här i Sverigeland. Kanske var skogarna i deras hemland så stora och täta att man inte kunde hitta tillbaka om man gick vilse, vad vet jag? Själv hade jag aldrig riktigt reflekterat över att man kunde ens tycka något annat om skogen än vad jag gjorde, före det. Men jag har sparat det i mitt minne och jag fick faktiskt nytta av det en gång när jag talade om en kollega på en annan förskola då vi kom att tala om ett nysvenskt barn de hade där som alltid mådde dåligt på utflyktsdagen. Hon brukade kissa på sig hela morgonen så att det inte fanns några kläder för henne att gå i när det var dags. Då fick hon vara inne på grannavdelningen tills den egna avdelningen kom tillbaka för lunch. Väldigt smart och ytterst sorgligt. Hon skakade i hela kroppen när de pratade om skogen. När jag påtalade för kollegan om mina upptäckter kallade hon föräldrarna till ett möte för att försöka reda ut detta, och mycket riktigt, de hade gömt sig i skogen för krigare i flera veckor. Troligen ganska hemska associationer.

Svenska barn (mig själv inräknad, trots att jag är halvling) jublar istället i högan sky när man säger att man ska gå till skogen på utflykt. Får de dessutom ta med sig egen matsäck, så är lyckan fullständig : ) Skogen! Alla älskar skogen!

Varför älskar vi då skogen så mycket här i Sverige? Ja det finns nog så oändligt många fler svar på den frågan än vad jag kan ge här. Men några av dem är att skogen har i flera tusen år gett oss tillgång till ett fantastiskt byggmaterial. Vi har byggt våra boningshus, våra uthus och ladugårdar i detta lättarbetade, slitstarka och vackra naturmaterial. Vi har tillverkat redskap och verktyg för allt mellan himmel och jord som ett lantbruk eller hushåll kan behöva. Jag menar, vem har inte gjort en smörkniv i slöjden? Vi har tagit vårt virke och vår ved och vi har vallat våra djur i skogarna. Skogen har gett oss skydd mot blåsten och den har skapat oändligt många sagor, skräckhistorier och legender genom tiderna. Denna mystiskt underbara plats. Naturfotografens bästa vän, fråga Anders Geidemark. Och konstnärernas. Säkerligen finns en hel del musik skriven om detta naturfenomen också (Jag ville ge exempel, men det enda som dök uppp var Brusa högra lilla å, och Till havs, hahah!!). Skogen. Vi har också genom alla tider plockat bär i alla de sorter och svamp i fler arter än jag kan säga. Skogen är också boplats för miljoner med djur från allra minsta kryp och lärka till den allra största älgen. Växterna i markskikt och buskskikt är ju också oräkneliga. Nej nu vet jag! Den där sången, vad heter den nu igen? Du lindar av olvon en midso-ommarkrans... Eller det kanske inte är en skogssång vid en andra tanke.

Ja skogen är ju en fantsastisk plats och ändå står den bara där, och kräver ingenting. För mig betyder skogen något särskilt. Den betyder vila, ro. Ett andningshål i vardagen. Nu när Ilex har börjat bli gammal blir promenaderna i skogen inte lika långa och raska, men vi är ändå borta lika länge. Han traskar på där i maklig takt och kan stå och nosa på en kotte i en trekvart, och under tiden kan jag sitta i solskenet i skogens hjärta på en mossig sten och lyssna på bofinken. DET är livskvalitet för mig. Har jag sorg eller bekymmer så läker inget mig så bra som skogen. Vinden i träden viskar en tröstande hymn och lindrar alla sår som man har i kroppen, på insidan. Den rensar ut och tar bort onödigt trams och hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Den mjukar upp spänningar i mina muskler och får mig att tänka klarare. När den är klar med det, ger den mig kraft att börja om, bygga upp mig själv och hitta lösningar på problem som jag tidigare inte kunde se. Syre till hjärnan. Underbar att se på är den också, skogen. Skogen lyssnar när jag berättar men jag behöver inte säga någonting. Människor vill inte alltid lyssna på en, och även om de offrar sig och gör det, är det inte alltid säkert att de förstår vad man försöker förmedla. Det gäller ju oss alla förstås.

Barnen i skogen är ju ett kapitel för sig. Här i Sverige är det allmänbildning att veta hur en björk ser ut eller ett blåbär. (Att man sedan plockar odon och kommer hem dem det är en annan historia.) Eller att det är rådjuren iskogen som skäller på kvällen och inte Zingo som har smitit från Vallhall igen. Något som jag brukar leka med barnen på våra utflykter till skogen är Skeppsbrott, eller Hela havet stormar. "Ställ er vid tallen! Sätt er på stenen! Göm er bakom en ek!" They love it!! Mer än så krävs inte. Och ändå får man med artnamnen och de blir naturliga att använda för barnen. Grovmotorik, kondition, skratt. En annan lek som är rolig är Alla fåglar byter bo. Man märker upp ett träd till varje barn med ett färgglatt tygband. Själv är man utan träd. När man ropar ALLA FÅGLAR BYTER BO!! så ska barnen hitta sig ett annat träd och har man tur då så hittar man ett av de märkta som är ledigt och någon annan får ropa nästa gång. Vill man höja svårighetsgraden parar man ihop barnen två och två eller tre och tre och vips har man fått en samarbetslek också. Underbart! Jag är också av den åsikten att kan barnen benämna tio olika dinosaurier på latin, med släktnamn och artnamn, eller räkna upp ridklubbens alla 30 hästar med alla konstiga namn de har (Twister och Gasoline och allt vad de heter) så kan de säga fotosyntes och klorofyll också..

En annan grej som jag brukar köra i skogen är Alla goda ting är tre. Vilket går ut på att jag hittar tre saker, t ex en grankotte, ett tallbarr och ett blad från något, låt oss säga, harsyra. Och så ska barnen hitta tre likadana. Ett av barnen som har tre rätt får hitta tre nya grejer som vi andra ska leta efter. Ingen tävling, ingen stress. Så välj inte den som kommer först varje gång. Det ska vara trevligt- inte krig.

Nu skymmer det i skogen, den stora mörka vännen, och jag måste gå och stänga i hönsen innan räven tar dem.

Simma lugnt i vårfloden, kamrater // Jeanette

Tiden.

Det slog mig imorse när min klocka ringde (04.30) att det var den tredje februari idag. Det är alltså fjorton år sedan jag påbörjade min trädgårdsmästarutbildning precis just idag. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt roligaste år någonsin så hade jag kanske inte varit fullt så nervös inför det nya som jag faktiskt var. Första boendet hemifrån, hela åtta mil bort. En timmes bilfärd. Åh, så många sömnlösa nätter det skulle komma att bli, med plugg och galenskap i övermått. Roligt hade vi, alla som bodde inne i Näckrosen och många namn på latin blev det inuti mitt huvud. Knäppt och fantastiskt!

Men nu är det ju som sagt fjorton år sedan och jag måste säga att även om mitt minne är ganska skapligt emellanåt, så har jag stor hjälp och mycket glädje av de knappt 300 foton som jag gjorde under året för att just minnas. Jag struntar faktiskt i att folk blir irriterade över att jag tar mycket bilder. Jag gör det för min egen skull och jag älskar det.

Det är också i dagarna här som jag för åtta år sedan påbörjade min lärarutbildning. Snacka om svängningar i livet. Fast plantor är väl som barn, eller? Tvärtom kanske det är? Nåja, många likheter finns. De behöver ljus och vatten för att växa och värme och näring för att trivas. Och de måste skolas om till större krukor med jämna mellanrum för att kunna utvecklas. Fast jag tycker nog ändå att barn är roligare än växter att arbeta med. De ger bättre respons på värmen och näringen. Som igår till exempel, när jag fick ta min lunchrast sent för att dagsschemat skulle gå ihop för oss på avdelningen. Jag sitter alltså ensam i personalrummet som är en underbart mysig lokal belägen i källaren med små fönster uppe under taket som vätter (e?) mot gårdens framsida av förskolan. Två flickor från min egen avdelning sitter i rabatten utanför fönstret och får plötsligt syn på mig där nere. Jag sitter alldeles tyst i soffan och blundar och de tror att jag inte kan höra dem, men jag hör varje ord tydligt.

-Titta där sitter Jeanette.
-Hon sitter själv?!
-Stackars Jeanette som måste ha rast själv...
-Ja-a, stackars STACKARS Jeanette som måste ha rast alldeles själv. ALLA andra fröknarna är ute på gården.

Och så bara känner jag hur de stirrar på mig båda två under tystnad.

-Ja, hon bor ju själv också.
-Ja, STACKARS Jeanette.
-NEJ!! Hon har ju hunden.
-A, just det. Och hönorna.

Jag undrade om de kunde se att jag satt där och bredlog. Det är det bästa, att lyssna på barnen när de tror att man inte hör.

Och så satt de och tittade på mig en liten stund till, sedan sprang de iväg och lekte någon annanstans.

På tal om en stund till och tiden. När man var liten så tyckte man att vuxna människor alltid sa att allting gick så fort. Och nu är man där själv. En äldre kollega säger varje fredag och måndag, att veckorna bara består av måndagar och fredagar. Måndag-fredag, måndag-fredag, upprepar hon ljudligt för oss ofta i fikarummet till fredagsfikat. Och ja, det ÄR sant. Det går så jäkla fort. En vecka, en månad, ett år, ett decennium, och snart är vi gamla. Jag själv, till exempel, har ju bara trettio år kvar till pension i år : )  En annan person har bara tjugo och en tredje har kanske haft pension redan i tio år. Otroligt!

Tidsbegrepp är svåra när man är liten, jag märker det i mitt arbete. Igår, idag, imorgon, flyter ihop och byter plats med varandra på de mest oväntade ställen. "Jag gjorde illa mig imorgon!" Jaha? Heheh ; ) Uttryck som vi ofta använder som är ännu svårare för barnen, för det finns inte med på väggalmanackan, är nyss, snart, sedan och om en stund. Hur lång är en stund? Lagom, troligen.

Finns det en pryl som jag önskar aldrig hade uppfunnits, så är det klockan, denna eviga fiende. "Vi har inte tid!" och "Jag har inte tid!" eller ännu knäppare "Tiden finns inte!" är något som man hör sig själv och andra säga flera gånger i veckan. Var är tiden? När jag kommer hem från jobbet har jag hur mycket tid som helst, underbart : ) Men jag har å andra sidan inte mycket till ork då... : ( I alla fall inte nu när jag är så här gräsligt förkyld. Men det kommer bättre TIDER!! För redan nu är det ju mycket ljusare på kvällarna och snart blir det också sommartid! Fram med hängmattan! Wow, vad skönt det ska bli att kunna gå klockan-sex-promenaden i dagsljus, härligt!

Dags att utfodra de fyrbenta fyra, och sedan, om en stund ut på glansisen och halka kring ; )

Fridens liljor // Jeanette