Det finns dagar då jag inte vill vara Jeanette. Då vill jag liksom idag krypa ur skinnet och bli helt genomskinlig. Att sitta bakom hörnsoffan hjälper inte och att gå till skogen och sitta mossig sten lindrar bara för ögonblicket tills jag blir rastlös och måste gå vidare... Alla ni som tycker att det blir tjatigt kan sluta läsa nu, för jag måste älta om Ilex. Pappa och jag var dit idag. Vi stod där och snorade i vår tystnad som alla andra gånger. Solen bröt igenom precis när vi kom dit, trots att den inte visat sig på hela dagen och inte en endaste stund efter det heller. Talgoxen som hoppar mellan träden efter mig när jag kommer dit, var inte där idag. Det är den sällan när jag har någon annan med mig har jag lagt märke till. Precis EXAKT som Ilex sticker den när jag har fler tankeband än ett. Märkligt, mycket märkligt.
För ett år sedan visste jag inte ens vad som väntade mig. För jag bestämde mig på fredagen och på lördagen skedde det oundvikliga. Två dagar kvar i glädje alltså. Fast var det glädje? Jag blev helt kall i nacken när jag visste hur ont han hade. Men jag försköt tankarna. Han sprang ner till lilla hönshuset så att snön sprutade sista morgonen. Och så börjar allt om igen.
Nej jag tror jag skiter i det här.
Allt annat då? Är det nå bättre? Inte direkt. Jag reser på byxarslet och lägger in en klabbe till så att det inte slocknar innan det blir läggdags. Och Safira, den lilla nyrakade stackarn, ligger som en liten hoprullad snigel i mitt knä och kör en kombination av tröstesköljning och värmechock. Från veterinärrakningen i måndags tills idag har hennes kropp gått från grisskär till ljusgrå igen, tack och lov. Jag kan inte längre se huden och det är ju bra. Lilla hjärtevän, du är som mannagrynsgröt i magen på mig, tack för det.
Nu har jag huvudvärk igen, går och tankar vila inför morgondagens kortfredag med dubbla tårtkalas, ett på jobbet och ett på kvällen. Någonstans inom mig glimmar det till, att kanske att det blir en bra dag imorgon ; )
Ta hand om er, och tänk efter. Eller? ; ) J. B.
