Jaha, då var det dags då. Att öppna på ett nytt kapitel i livet. Efter fyra år på Humlan ska jag nu liksom kasta mig ut i något okänt, spännande, läskigt och säkert helskönt. Jag ska få nya utmaningar, träffa nya människor, besöka platser jag aldrig tidigare sett och skratta åt och förundras över tankar jag aldrig kunde föreställa mig fanns. Och det ska bli så himla kul!! Jag ser fram emot det otroligt mycket. Och för den oinvigde, vad ska jag då göra?? Jo, jag har sökt och kommit in på en ettårig skrivarlinje på Tärna Folkhögskola i Sala. Upprop den 22 augusti. Bara att komma in var en liten resa i sig. Jag trodde faktiskt inte ärligt talat på det. Varför vet jag inte, men tydligt är att jag i alla fall var bättre än ganska många andra som sökte. Fast å andra sidan tar de inte in för duktiga skribenter heller. Det var över fyrtio som sökte till utbildningen och skolan ville ta in 16 stycken, men läraren (Nenne Grkovic) bara tolv, och så skulle det nog bli, trodde han. Årets kull var bara tolv.
Tio månader away from Humlan, och det är inte utan att jag känner mig lite konstig när jag väljer att sitta här på jobbet en fredagkväll och skriva (fast detta pga av min egen dator är paj). Denna älskade och ibland hatade byggnad, som blivit som ett andra hem under de senaste fyra åren. Hela jobbfamiljen har man här, och ibland är man så arg på varandra att man vill sparkas lite (vilket man naturligtvis inte gör) och andra gånger gråter man av lycka att få ha världens bästa människor omkring sig och göra roliga, helgalna och utvecklande saker för barnen och sig själv. Tänk bara att få kasta sig ut i backen på madrassen en solig vinterdag med fyra barn på ryggen och skrika av glädje och energi. Eller att få sitta på en filt i skuggan om sommaren och läsa tio sagor tills man nästan somnar av värmen. Vissa barn tröttnar aldrig på att lyssna på sagor. Härligt! Blåsa såpbubblor. Gå ner till ån och kasta sten i vattnet och lyssna om det låter "Plupp" eller "PLASK!" Vardagens små ämnen av tjusning. Brista ut i spontan sång och dans och se ett tiotal barn bara haka på för att de vill och inget annat. Traditioner. Midsommarfirande. Lucia. Julgransplundringen med fiskdammen inne på Gröna. Blubb blubb med fula fiskar bakom skynket ; ) Eller att bara dra fram stafliet och ge något fritt spelrum att skapa vad som faller henne eller honom in. Nytänk, oh så skrämmande ; ) Gå till Knäckebacken med en hemlig grupp lavabåtsagenter i jakten på de vilda huggormsbävrarna. Oslagbart!
Men så kommer de där dagarna då man sliter ont för att få på 23 intet viljande trotsbullar sina galonställ, för att en timme senare hänga in en kubik med genomvåta kläder i de tre underdimensionerade torkskåpen. Det brukar vara sådana dagar som föräldrarna är missnöjda med det mesta man har gjort fast man har gjort allting precis så som man brukar. Tur att de dagarna är få : ) Men de finns och det är då man får idéer om att kanske tillåta sig att utvecklas till något annat. Eller i alla fall något mer. För vi ska faktiskt få författa barnböcker också, på skrivarlinjen. Det ser jag fram emot! Jag har redan bilder i huvudet, och det ska bli så roligt att få proffsrespons på allt det där och få utrett om idéerna håller. Och så boken. Mitt livsverk... Äntligen ska jag få tid till den, jag ska arbeta med den aktivt och jag ska ha piskan på mig. Jag ska gå i närkamp med min egen text. Folk ska "Kill your darlings" och det ska göra så ont, men det ska bli bra!
ÄNTLIGEN!!!!
Jag skulle gjort det för länge sen (skrivit boken alltså), men det är svårt när jag aldrig riktigt hinner skriva, och när jag hinner och har tiden, fattas orken. Senaste halvåret har jag nog inte ens tänkt tanken faktiskt eftersom Ilex och hans problem med än det ena, än det andra har upptagit det mesta av min tankeverksamhet. Men nu börjar sorgen och den värsta saknaden lägga sig en aning och det går faktiskt flera dagar mellan gråtattackerna. De sömnlösa nätterna blir också färre och mer diffusa. Skönt. Ska jag ha dåligt samvete för att det känns bättre är frågan? Nej. Jag vet vad jag skulle välja om jag hade valet. Men jag har det inte...
På tal om det så har den här nyvunna friheten sin charm, tror jag. I början var jag allt mycket vilsen i världen. Ingen Ilex, ingen mening och vad göra med all tid som nu blev över? Men hålen täpptes snart igen och nu finns det inga tidsluckor längre. Konstigt vad fort det går... Nåja, vad är väl en bal på slottet..?
Okej, dags att åka hem till det första hemmet och ta en blund innan gymnastikbataljen i Ockelbo går av stapeln imorgon klockan 16. Det ska bli så otroligt roligt att få återse så många ansikten som man inte ens sett på flera år :D Det kommer att blir sjukt galet kul, tror jag!
Sköt om er från norr till söder, från öst till väst. Och kör försiktigt, var ni än ska <3
High five och låt det nya livet börja!
Jeanette
fredag 17 juni 2011
fredag 8 april 2011
Besvikelse
Vart jag än vänder mig så fattas han. Jag får problem med allt möjligt i oväntade situationer... Mina lungor blir för små helt plötsligt, jag kan inte andas. Murbräcka mot bröstkorgen som gör att jag slås bakåt flera meter känns det som. Synfältet minskar och ljudet försvinner. Det går inte. Jag vacklar till och knäna viker sig.... Det här kan inte vara sant. Jag kan inte leva så här, i ett enda stort vakuum av tomhet där jag emellanåt lyckas lura mig själv att allt är bra. Allt är som vanligt. Nej, ingenting är som vanligt. Jag kan inte bedöma tiden, fast jag har hur mycket tid som helst helt plötsligt. Tid som jag inte vill ha. Till ingenting. Tingeling.
Men det går över, det vet jag, men snälla nån kan ni låta tiden gå fortare?! Låt minnena blekna. Men nej!!! Inte FÖR fort. Bromsa! Och så där håller jag på fram och tillbaka, köpslår med mig själv om än det ena än det andra. Imorgon är det tre veckor. Fast jag längtar inte tillbaka till tiden innan, nej. Fredagen den artonde var en av de värsta dagarna i mitt liv. Att bestämma döda sin bästa vän, för hans eget bästa är nog det svåraste beslut en människa (som jag) kan ta. Fruktansvärt. Ambivalens av högsta rang.
Fick jag välja en varelse att leva resten av mitt liv med på en öde ö, skulle jag välja honom. Tveklöst.
Jag hade verkligen sett fram emot den här konserten på mässan idag. I flera veckor, många veckor har vi slipat och skrattat och petat i detaljerna för att det skulle vara perfekt idag. Men så tog det 20 sekunder för mig innan jag såg Shrek släpa sig iväg med hängande huvud i sorgen efter sin Fiona. Och då brast det. Ner. Bakom scenen. Jaha, det var det, det. Tala om antiklimax. Jag var och är så otroligt besviken. Fast när jag väl hade lugnat mig, med hjälp av Mamma, så kunde jag faktiskt njuta lite av att får höra låtarna som Cronorna sjöng. Det såg bra ut, svartvitt, skitsnyggt.
Lev väl kamrater, och ta hand om de älskade.
J.
fredag 1 april 2011
Glad och nästan lite lycklig
Maddes sambo har dessutom lagat min dator och nu sitter jag och frossar i alla mina egna efterlängtade foton, och jag kan lyssna på MIN musik!!! Min musik.... som musik i mina öron. Ett halvår har min dator stått tyst och tom. Ja, förutom alla gånger jag haft strömlöst för då har den ju gått igång efteråt, men inte fungerat. Det var det ena grafikkortet som hade gått sönder. Tack så otroligt mycket för hjälpen, Robert! Nu är det musik och basen dunkar på. Det känns som så längesen det ens var musik i mitt hus. Har inte varit läge för så mycket musik, mest klocktick och eldsprak de senaste veckorna.... Jag kan skriva ut saker nu!!! Bilder! Jag kanske till och med kan installera Johans skrivare nu och börja skanna in lite roliga gamla foton (Ja, en del av er kan börja bli nervösa ; ) . Till Ockelbogruppen bland annat : ) Wow, vilket lyft!
Jag kunde inte ens gråta när jag gick till Ilex grav idag. Jag tände ljuslyktan och låg där en stund på min mossiga sten, lyssnade på vårfåglarna i träden. Det var många (ja, träd OCH fåglar, för den händelse att språkpolisen Per eller gnällombudsmannen Stefan får för sig att kommentera) och rätt som det var när jag låg där så kom solen fram genom en pyttespricka i blymolnen. Jag såg den i en halv minut på hela dagen. Den lyste på mig och min Ilex. En annan lustig sak som slagit mig de senaste dagarna när jag gått till Ilex är att när jag kommer till "bäverbron" så sitter ofta där en liten talgoxe i en björk ovanför. Den kvittrar Hej, äntligen kommer du! till mig varje gång. Sedan skuttar den mellan grenarna (ovanför mig och tjattrar) i träden ända bort till Ilex och så är den tyst och bortglömd under hela tiden jag står där och minns och snyftar. Men så fort jag börjar gå tillbaka hem är den där igen och skuttehoppar mellan träden och babblar glatt. Den stannar i björken vid bäcken och så börjar det om nästa dag. Ganska kul egentligen. Nu tror ju inte jag att det där är Ilex, men tanken har slagit mig. Hedvig är ju helt övertygad om att hennes Oscar Skotte (skotsk terrier) blev en fin skata som visade sig för henne här och där när Oscar hade dött. De hade samma malliga uppsyn, säger hon. Ja, varför inte?
En annan sak som tyngt mig på sistone har ju varit att Carina skulle sluta på Gröna. Det har varit som ett ok över mina redan svaga axlar och nu är det över. Förbi och passé. Precis som med sorgen över Ilex, så känns det annorlunda efteråt. Man kan börja sörja istället för att våndas, vrida sig i kramper och kämpa mot separationsångesten. Bättre. Lite som att dra ur en kork på något underligt sätt. Skönt, fast sorgligt så klart.
Åh! Nu kommer Sunshine reggae, jag älskar den!
Helgen blir nog bra! Imorgon ska Mamma, Pappa, Patrik och jag gå på utställning på slottet. Det är en fotoutställning som heter "Övergivna platser i Västmanland" av Jan Jörnmark. Ska bli roligt! Blir nog ett restaurangbesök efter det : ) Och sedan på söndag ska vi jobba i skogen, vår skog. Kennet, Casper, Patrik, Pappa och jag. Hoppas det blir bra väder, jag har beställt solsken. Sedan efter det blir det bästa kören framåt eftermiddagen/kvällen där, roligt! Det börjar närma sig Kanalmässan nu och vårt stora genombrott ; ) Bara en vecka kvar. Heja Cronkören <3
Nu ska jag fira in fredagen och festa till på lite extra gott som jag köpt hem!
Det finns hopp om livet och du, glöm inte-
From all of us in Tackfallet, to all of you, wherever you are, remember this: The light in the end of the tunnel, may be you! (Aerosmith, Amazing) (Från alla oss i Tackfallet, till alla er, var ni än befinner er, kom ihåg det här: Ljuset i slutet av tunneln, kan vara du!)
Kram // Människan med änglahunden
fredag 25 mars 2011
Ångervecka?
Jag vet att jag inte skulle göra någonting annorlunda om jag fick vrida tillbaka tiden en vecka. Ändå känns tanken extremt frestande. Tänk att han fanns här, precis här, för en vecka sedan... Att han gick omkring här om puffade på min hand med nosen i försök att få mig lite gladare. Men beslutet var fattat. Oåterkallerligt.
Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...
Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.
Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?
Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.
Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.
Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.
Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.
En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.
I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?
Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.
Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.
På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?
Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!
... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.
Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.
Kojbyggaren
Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...
Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.
Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?
Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.
Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.
Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.
Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.
En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.
I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?
Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.
Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.
På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?
Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!
... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.
Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.
Kojbyggaren
lördag 19 mars 2011
Nittonde mars
Så kom då den nittonde mars, dagen som jag hade väntat på, fruktat, förskjutit i tanken och kringgått i varje möjlig situation. Jag hade ju tänkt mycket på hur det skulle kännas den dagen då Ilex inte längre andades, skulle jag blir lättad, skulle jag bli halv? Nu vet jag svaret. I alla fall så som svaret ser ut i precis just detta nu.... Tomhet. Det är tomt. Varken lättad eller halv, bara tom. Visst kan jag tänka att jag rodde i land, men tanken tröstar inte mig just nu.
Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...
Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.
I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala.
Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.
Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.
Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.
Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.
Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.
Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.
Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.
Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.
Du är min bästa vän Ilex <3
Matte
Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...
Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.
I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala.
Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.
Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.
Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.
Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.
Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.
Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.
Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.
Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.
Du är min bästa vän Ilex <3
Matte
söndag 13 mars 2011
Helg
Ja, tänk vad stämningen i luften förändras under de tre dagarna som innefattar helgen nu för tiden. På fredagen är jag så lätt i kroppen, hela helgen framför mig, oskriven oplanerad tid, eller för den den kanske planerade saker, men självvalda. Lördagen är den bästa dagen, jag är utsövd och pigg, ledig och kan vara uppe länge på kvällen utan att vara död dagen efter. Skönt : )
Men så kommer söndagen. I min smak den sämsta dagen på veckan. Synd att jag inte kan njuta av ledigheten då, men hela dagen är liksom bara en enda lång väntan på att måndagen ska komma så att veckan kan börja om igen. Transportsträcka. Jag kan liksom inte företa mig något, går bara och drar omkring. Och som idag nu då, trist väder, ingen lust att gå ut. Inte ens Harry Potter (varken böckerna eller filmerna) kan locka mig. Twilight, står där döda och kalla, säger mig ingenting... Morden i Midsomer, kan jag alla utantill vid det här laget, och mina Alan Rickmancollection talar inte till mig. Det är precis som att grejerna också har söndagsångest, vänder sig bort och viskar till mig med slutna ögon "Låt oss vara ifred".
Tänk, förr i tiden arbetade man även på lördagarna... Och gick i skolan. Och så skulle man gå i kyrkan på söndagarna, och stryka kläderna med järnkilar man hade värmt på vedspisen. Aldrig en ledig dag alltså. Ja, det är så konstigt, jag har allting jag behöver och mycket till (ledig tid och lön), och ändå så obekväm med det jag måste göra (eller inte orkar göra) på söndagen. Hela dagen skriker dammsugaren åt mig "Du!!! Det är min tur nu, att få ha lite roligt!!" Just den här veckan fick jag jag ett ryck i fredags och plockade undan och städade så fint, så idag slipper jag det i alla fall. Tjoho!!
Men det konstiga i alltihop är att när veckan väl börjar så trivs jag med det. Vardagslunk, allt flyter på och man har till och med roligt, till och från. Jag vet liksom inte riktigt varför jag har så svårt för söndagarna.
Fast jag har en teori om varför jag känner mig så himla nere just idag... Vintern håller på att ta slut. Precis som att se helgen ta slut så ser jag vintern ta slut. Jag älskar snön och mörkret och känslan av att vara inbäddad i ett enormt duntäcke hela tiden. Vilan och ledigheten är nu över och man sätts snart i arbete igen. Otaliga pass av ogräsrensning, gräsklippning och annat som ska göras. Fast jag gillar ju sommaren också förstås. Soligt och varmt, myggor, flugor och fästingar, nej jag skojar bara, jag gillar sommaren. Man kan ju bada och fika ute och cykla till Marie och så vidare. Det är mycket dag kvar när man kommer från jobbet på sommaren. På vintern är dagen slut vid tretiden och det är nästan bara på helgen som man hinner tillbringa tid ute i dagsljus med Ilex och katterna. Kvalitetstiden med den lurviga familjen ; )
Regn. Nu regnar det ute..... Söndagsregn. Snön försvinner och den som är kvar blir grå och smutsig. Jag kommer sakna vintern. Precis som min faster känner vemod när sommaren tar avsked känner jag vemod när vintern tar avsked, fast det är det inte många som förstår. Jag tror att jag drar ner alla rullgardiner och gör eld i öppna spisen, skriver lite bok istället och ser om det kan lindra min snart-är-helgen-över-känsla. Någon körövning blir det inte heller idag, då jag har ont i halsen : (
Det kommer bättre tider, glöm inte det : ) Jeanette
Men så kommer söndagen. I min smak den sämsta dagen på veckan. Synd att jag inte kan njuta av ledigheten då, men hela dagen är liksom bara en enda lång väntan på att måndagen ska komma så att veckan kan börja om igen. Transportsträcka. Jag kan liksom inte företa mig något, går bara och drar omkring. Och som idag nu då, trist väder, ingen lust att gå ut. Inte ens Harry Potter (varken böckerna eller filmerna) kan locka mig. Twilight, står där döda och kalla, säger mig ingenting... Morden i Midsomer, kan jag alla utantill vid det här laget, och mina Alan Rickmancollection talar inte till mig. Det är precis som att grejerna också har söndagsångest, vänder sig bort och viskar till mig med slutna ögon "Låt oss vara ifred".
Tänk, förr i tiden arbetade man även på lördagarna... Och gick i skolan. Och så skulle man gå i kyrkan på söndagarna, och stryka kläderna med järnkilar man hade värmt på vedspisen. Aldrig en ledig dag alltså. Ja, det är så konstigt, jag har allting jag behöver och mycket till (ledig tid och lön), och ändå så obekväm med det jag måste göra (eller inte orkar göra) på söndagen. Hela dagen skriker dammsugaren åt mig "Du!!! Det är min tur nu, att få ha lite roligt!!" Just den här veckan fick jag jag ett ryck i fredags och plockade undan och städade så fint, så idag slipper jag det i alla fall. Tjoho!!
Men det konstiga i alltihop är att när veckan väl börjar så trivs jag med det. Vardagslunk, allt flyter på och man har till och med roligt, till och från. Jag vet liksom inte riktigt varför jag har så svårt för söndagarna.
Fast jag har en teori om varför jag känner mig så himla nere just idag... Vintern håller på att ta slut. Precis som att se helgen ta slut så ser jag vintern ta slut. Jag älskar snön och mörkret och känslan av att vara inbäddad i ett enormt duntäcke hela tiden. Vilan och ledigheten är nu över och man sätts snart i arbete igen. Otaliga pass av ogräsrensning, gräsklippning och annat som ska göras. Fast jag gillar ju sommaren också förstås. Soligt och varmt, myggor, flugor och fästingar, nej jag skojar bara, jag gillar sommaren. Man kan ju bada och fika ute och cykla till Marie och så vidare. Det är mycket dag kvar när man kommer från jobbet på sommaren. På vintern är dagen slut vid tretiden och det är nästan bara på helgen som man hinner tillbringa tid ute i dagsljus med Ilex och katterna. Kvalitetstiden med den lurviga familjen ; )
Regn. Nu regnar det ute..... Söndagsregn. Snön försvinner och den som är kvar blir grå och smutsig. Jag kommer sakna vintern. Precis som min faster känner vemod när sommaren tar avsked känner jag vemod när vintern tar avsked, fast det är det inte många som förstår. Jag tror att jag drar ner alla rullgardiner och gör eld i öppna spisen, skriver lite bok istället och ser om det kan lindra min snart-är-helgen-över-känsla. Någon körövning blir det inte heller idag, då jag har ont i halsen : (
Det kommer bättre tider, glöm inte det : ) Jeanette
söndag 6 mars 2011
Samhörighet
Ingen vill vara ensam. Och då menar jag inte att man nödvändigtvis måste leva i en parrelation för att vara nöjd... Jag tänker på att tillhöra en flock på ett eller annat sätt. Flocken kan se ut i princip hur som helst, huvudsaken är att man mår bra när man vistas i den. För mig är det viktigt att må bra i flocken i alla fall. Det måste vara mer positivt än negativt i flocken man befinner sig. För mig finns för tillfället sju viktiga flockar i vitt skillda konstellationer.
Utan inbördes rangordning:
Familjen/släkten
Djuren
Kompisarna
Kollegorna (och barnen)
Kören
Facebookflocken
Fjäderfäklubben
Jag har ju valt att befinna mig i dessa flockar. Jag känner mig trygg i varje grupp, jag har min plats. Vi har roligt. Ja, platsen i flocken ger mig glädje, styrka, energi och mod att stå emot allt det andra som befinner sig utanför och attackerar med jämna mellanrum. Den skyddande bubblan av värme som varje flock innebär hjälper mig upp och lyssnar på mig och får igång mig efter varje fall. Flocken hjälper mig att stå emot det som ger negativa upplevelser, att stå emot situationer och människor som är energitjuvar. Förutom dessa sju verkliga grupper befinner jag mig allt oftare i en flock som jag skapat själv. I datorn, i min fantasi... Det är ganska så helskönt faktiskt. Där är framtiden precis så som jag vill ha den ; ) Jag syftar på boken jag skriver (i maklig takt) så klart!
Mina tankar går till människor som inte har en enda av de flockar som jag har räknat upp här ovanför. Har de tur så kanske de söker sig till någon bra religiös grupp eller liknande som kan lyfta upp dem. Har de otur och söker i fel områden kan de hamna i kriminella gäng, religiösa sekter eller extrema politiska partier som drar iväg med dem till världens ände, eller i alla fall till de fält där pepparn växer... tyvärr. Ja vad gör inte människor för att få känna att de hör till någon (eller något)? Nästan vad som helst. Och så finns det människor som finner sig i att vara ensamma, trots att de egentligen inte trivs med det. Ganska hemskt att tänka sig, egentligen. Tänk att sitta ensam på julafton... Inte skulle då jag vilja göra det i alla fall. Eventuellt tänker någon av er att det vore skönt att sitta ensam på julaftonen och slippa allt stök och bök, men det är ju bara för att man har valet, tror jag. Att finna sig själv utan ett val är nog inte direkt mysigt. Nej usch. Ibland inbillar jag mig att mitt liv skulle vara enklast om jag bara hade päls- och fjäderbeklädda medvarelser omkring mig, men det brukar gå över på en minut. Oftast inträffar detta på söndagar faktiskt. Men inte idag : ) Idag är en bra söndag!
I alla fall, jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har dessa grupper att höra till och det gör mig så glad!
Ta hand om dem du har runt omkring dig, och de som är långt bort. Slå en signal, skicka ett sms, skriv ett mail, eller VARFÖR INTE?? Skicka ett pappersbrev eller ett kort. Visa att du bryr dig. What goes around comes around <3
Stor kram vänner och kamrater, ni finns i mitt hjärta. (Och kom och titta på världens bästa Cronkören den 8/4, kl. 16.00 i Ishallen på Kanalmässan!!)
Ginny Janeiro ; )
Utan inbördes rangordning:
Familjen/släkten
Djuren
Kompisarna
Kollegorna (och barnen)
Kören
Facebookflocken
Fjäderfäklubben
Jag har ju valt att befinna mig i dessa flockar. Jag känner mig trygg i varje grupp, jag har min plats. Vi har roligt. Ja, platsen i flocken ger mig glädje, styrka, energi och mod att stå emot allt det andra som befinner sig utanför och attackerar med jämna mellanrum. Den skyddande bubblan av värme som varje flock innebär hjälper mig upp och lyssnar på mig och får igång mig efter varje fall. Flocken hjälper mig att stå emot det som ger negativa upplevelser, att stå emot situationer och människor som är energitjuvar. Förutom dessa sju verkliga grupper befinner jag mig allt oftare i en flock som jag skapat själv. I datorn, i min fantasi... Det är ganska så helskönt faktiskt. Där är framtiden precis så som jag vill ha den ; ) Jag syftar på boken jag skriver (i maklig takt) så klart!
Mina tankar går till människor som inte har en enda av de flockar som jag har räknat upp här ovanför. Har de tur så kanske de söker sig till någon bra religiös grupp eller liknande som kan lyfta upp dem. Har de otur och söker i fel områden kan de hamna i kriminella gäng, religiösa sekter eller extrema politiska partier som drar iväg med dem till världens ände, eller i alla fall till de fält där pepparn växer... tyvärr. Ja vad gör inte människor för att få känna att de hör till någon (eller något)? Nästan vad som helst. Och så finns det människor som finner sig i att vara ensamma, trots att de egentligen inte trivs med det. Ganska hemskt att tänka sig, egentligen. Tänk att sitta ensam på julafton... Inte skulle då jag vilja göra det i alla fall. Eventuellt tänker någon av er att det vore skönt att sitta ensam på julaftonen och slippa allt stök och bök, men det är ju bara för att man har valet, tror jag. Att finna sig själv utan ett val är nog inte direkt mysigt. Nej usch. Ibland inbillar jag mig att mitt liv skulle vara enklast om jag bara hade päls- och fjäderbeklädda medvarelser omkring mig, men det brukar gå över på en minut. Oftast inträffar detta på söndagar faktiskt. Men inte idag : ) Idag är en bra söndag!
I alla fall, jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har dessa grupper att höra till och det gör mig så glad!
Ta hand om dem du har runt omkring dig, och de som är långt bort. Slå en signal, skicka ett sms, skriv ett mail, eller VARFÖR INTE?? Skicka ett pappersbrev eller ett kort. Visa att du bryr dig. What goes around comes around <3
Stor kram vänner och kamrater, ni finns i mitt hjärta. (Och kom och titta på världens bästa Cronkören den 8/4, kl. 16.00 i Ishallen på Kanalmässan!!)
Ginny Janeiro ; )
tisdag 15 februari 2011
Sorg
Det är nu sex år sedan Ilex och jag flyttade från Barnängsgatan.... Det fanns en person där som gjorde ett alldeles särskilt intryck på mig och som jag aldrig kommer att glömma. Trude. Jag tänker på henne ofta och jag önskar att hon fortfarande fanns och andades. Hon var den typen av människa som hade ett alldeles otroligt stort hjärta. Det fanns inget ont i henne. Jag kunde stå i timmar under hennes balkong och prata om allt och ingenting. Det blev nästan aldrig av att jag gick in till henne, för jag "skulle ju bara gå förbi med Ilex och säga hej". Hon tyckte mycket om djur, Trude. Hon kastade alltid kakor och kex till Ilex från balkongen. Ibland ost om hon inte hade något annat.
Hon berättade om Sessan, den karelska björnhunden som hon och Walle hade haft för flera år sedan, och jag kunde aldrig låta bli att gråta varje gång hon gjorde det. Det konstiga i alltihop var att det blev tätare och tätare mellan gångerna hon berättade om Sessan och det var alltid samma historia. Jag hade aldrig hjärta att säga till henne "du, det där har jag redan hört fem gånger..." och jag grät. I tvättstugan, på parkeringen, under balkongen. Tvåsiffrigt med gånger. Historian löd som följer.
"Vi hade ju en karelsk björnhund, Sessan. Så här såg hon ut (visade kort). Ja, Sessan, det är ju ett kattnamn egentligen... Men vi tyckte att det passade på henne så det fick hon heta. Och vi ville inte se vet du... På slutet. Vi bar henne uppför trapporna och ner från fåtöljen och soffan, för hon hade så ont i benen. Vi ville inte se det där, förstår du. Men sen blev hon ju sjuk och ville inte äta och då tog vi henne till veterinären. Veterinären sa att det inte fanns mer att göra för Sessan. Hon hade haft ett långt och bra liv, men det var dags nu... att låta henne somna in. Det var i maj. Ja Sessan du vet, hon älskade ju snö, det var det bästa hon visste. Och den dagen hon fick somna in då i maj, så snöade det. Den dagen. Det var som en sista hälsning till henne. Det snöade i maj på Sessans sista dag..."
Och där stod jag med Ilex i mitt snöre och tårarna rann nerför kinderna, precis som de gör nu. Aldrig ska jag känna att jag inte gjorde allt för Ilex. Att jag inte spenderade så mycket tid med honom som jag kunde. Att jag inte köpte de mediciner han behövde. Att jag inte gick med honom och gav honom den mat han behövde, ville ha och tyckte om. Jag har gjort allt för Ilex kommer göra det så länge han finns kvar. Mitt samvete ska vara rent. Men det som gör så himla ont är att nu har han kommit dit. Han har kommit till den punkt då han med sina snart fjorton år, måste ha hjälp med att komma upp och ned i soffan... För han ramlar annars och slår sig. Det knäcker mig och Trudes ord ringer i mina öron varje dag. Vi ville inte se det där... Och jag vill inte heller se, men jag ser. Snart har vi haft tolv år tillsammans Ilex och jag, och jag funderar på ibland hur livet kommer att vara när han inte längre finns här omkring mina ben. Men det går inte... Jag kan inte se det. Tanken är otänkbar. Jag tänker mig att jag ska ut och göra mera saker. Träffa folk mer och hitta på roliga saker med folk som jag aldrig tar mig tid att träffa nu, för jag kan inte ha med mig Ilex. Fast jag vill inte.
Vänner och pojkvänner har kommit och försvunnit men kvar har Ilex funnits och tröstat och glatt mig i livets alla skeden. Han har torkat mina tårar tiotusen gånger och alltid satt mig i första rummet, precis så som jag har satt honom i första rummet... Tanken är otänkbar, som sagt. Kommer jag att känna mig fri? Kommer jag att känna mig lättad? Kommer jag att känna mig halv? Stympad? Oändligt tung? Jag vet inte. Jag känner inte mitt vuxna jag utan honom, minns inte tiden före. Jag har i alla fall utsett en gravplats. Den finaste här på ägorna. En plats där jag byggde mina kojor som barn. Där ska han ligga i kvällssolen. Men ännu kan jag borra in näsan i hans mage och känna på tassarna och lukta på öronen. Jag missar inte en stund. Han finns omkring mig hela tiden. Mitt hjärta.
Ja, sorg kan ju vara på många olika sätt. Man saknar någon som har dött, eller någon som snart ska dö. Livet går så fort. En annan typ av sorg för mig är separationer av olika slag. Jag står nu inför en separation på jobbet som tär mycket hårt på mig. Jag hoppas verkligen att ingen ska dö, men det känns nästan så. Den person som jag arbetar bäst ihop med ska lämna oss sista mars, mot sin vilja. Och jag gråter... Och hon gråter. Det känns inte som om någon annan förstår. Eller försöker. De flesta verkar faktiskt ruska på huvudet, och jag får en känsla av att en del tänker Vad då, du har ju andra omkring dig?! Är det så enkelt? Kan man bara byta en människa (eller hund, för den delen) mot en annan och tro att nu blir det så där som det var tidigare? Alltså jag är inte en tjurigt tänkande person, men jag fäster mig väldigt vid vissa medvarelser. Visst kan det bli bra med nästa som kommer, det är inte det jag säger.... Men man vet vad man har och inte vad man får. Och det blir inte samma. Sorg. Jag kommer att sakna den där glada galenskapen, och den där sorglösa jargongen hon har ibland. Och sättet vi förstår varandra på när det är tungt. Väldigt.
Separationer som man själv inte har valt är en stor källa till sorg. Saknaden tar liksom aldrig slut... Man tror att den ska avta med tiden, men den gör inte det. Jag vill skrika ut att JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG!!! Men vad bryr sig han eller hon om det? Jag är passé. De kan leva utan mig. Uppenbarligen. Vissa dagar är värre andra, vissa kvällar mer tomma än andra. Vissa filmer kan jag inte ens se på längre, för de ter sig så fel om hon inte är med. Och vissa ställen kan jag inte gå på, för de ser inte ut som de gjorde när han var med. Andra filmer måste jag se för att minnas exakt var hon brukade säga vad. Och andra ställen måste jag gå på för att känna hans närvaro.
Att känna sorg och saknad efter vänner som man har mist är en sak, men kan man känna saknad och sorg för vänner som man faktiskt aldrig haft? Sådana som aldrig gav chansen... Eller kunde ge chansen. Jag tror det. Jag vet det. Av allt det här som jag har trasslat omkring i nu, kan jag dra vissa slutsatser:
Jag ska bråka mindre om småsaker.
Jag ska vara glad och tacksam för det jag har som är bra (eller bara acceptabelt).
Jag ska säga snällare saker, för plötsligt kan det vara för sent.
Jag ska inte ta människor för givet.
Jag ska reda ut missförstånd snabbare och inte gå och dra på saker som gnager hål i hjärtat.
Jag ska fånga dagen och vara mer hjälpsam.
Jag ska försöka vara mer förstående för hur andra tänker och känner.
Jag ska sträva efter att känna att jag gjorde mitt bästa, mer kunde jag inte göra.
Så, mina vänner... Nu ska jag dricka vatten, minst en liter, för att väga upp den här stunden tillägnad alla jag tappat bort och alla jag ska tappa bort.
Carpe diem // J.
Hon berättade om Sessan, den karelska björnhunden som hon och Walle hade haft för flera år sedan, och jag kunde aldrig låta bli att gråta varje gång hon gjorde det. Det konstiga i alltihop var att det blev tätare och tätare mellan gångerna hon berättade om Sessan och det var alltid samma historia. Jag hade aldrig hjärta att säga till henne "du, det där har jag redan hört fem gånger..." och jag grät. I tvättstugan, på parkeringen, under balkongen. Tvåsiffrigt med gånger. Historian löd som följer.
"Vi hade ju en karelsk björnhund, Sessan. Så här såg hon ut (visade kort). Ja, Sessan, det är ju ett kattnamn egentligen... Men vi tyckte att det passade på henne så det fick hon heta. Och vi ville inte se vet du... På slutet. Vi bar henne uppför trapporna och ner från fåtöljen och soffan, för hon hade så ont i benen. Vi ville inte se det där, förstår du. Men sen blev hon ju sjuk och ville inte äta och då tog vi henne till veterinären. Veterinären sa att det inte fanns mer att göra för Sessan. Hon hade haft ett långt och bra liv, men det var dags nu... att låta henne somna in. Det var i maj. Ja Sessan du vet, hon älskade ju snö, det var det bästa hon visste. Och den dagen hon fick somna in då i maj, så snöade det. Den dagen. Det var som en sista hälsning till henne. Det snöade i maj på Sessans sista dag..."
Och där stod jag med Ilex i mitt snöre och tårarna rann nerför kinderna, precis som de gör nu. Aldrig ska jag känna att jag inte gjorde allt för Ilex. Att jag inte spenderade så mycket tid med honom som jag kunde. Att jag inte köpte de mediciner han behövde. Att jag inte gick med honom och gav honom den mat han behövde, ville ha och tyckte om. Jag har gjort allt för Ilex kommer göra det så länge han finns kvar. Mitt samvete ska vara rent. Men det som gör så himla ont är att nu har han kommit dit. Han har kommit till den punkt då han med sina snart fjorton år, måste ha hjälp med att komma upp och ned i soffan... För han ramlar annars och slår sig. Det knäcker mig och Trudes ord ringer i mina öron varje dag. Vi ville inte se det där... Och jag vill inte heller se, men jag ser. Snart har vi haft tolv år tillsammans Ilex och jag, och jag funderar på ibland hur livet kommer att vara när han inte längre finns här omkring mina ben. Men det går inte... Jag kan inte se det. Tanken är otänkbar. Jag tänker mig att jag ska ut och göra mera saker. Träffa folk mer och hitta på roliga saker med folk som jag aldrig tar mig tid att träffa nu, för jag kan inte ha med mig Ilex. Fast jag vill inte.
Vänner och pojkvänner har kommit och försvunnit men kvar har Ilex funnits och tröstat och glatt mig i livets alla skeden. Han har torkat mina tårar tiotusen gånger och alltid satt mig i första rummet, precis så som jag har satt honom i första rummet... Tanken är otänkbar, som sagt. Kommer jag att känna mig fri? Kommer jag att känna mig lättad? Kommer jag att känna mig halv? Stympad? Oändligt tung? Jag vet inte. Jag känner inte mitt vuxna jag utan honom, minns inte tiden före. Jag har i alla fall utsett en gravplats. Den finaste här på ägorna. En plats där jag byggde mina kojor som barn. Där ska han ligga i kvällssolen. Men ännu kan jag borra in näsan i hans mage och känna på tassarna och lukta på öronen. Jag missar inte en stund. Han finns omkring mig hela tiden. Mitt hjärta.
Ja, sorg kan ju vara på många olika sätt. Man saknar någon som har dött, eller någon som snart ska dö. Livet går så fort. En annan typ av sorg för mig är separationer av olika slag. Jag står nu inför en separation på jobbet som tär mycket hårt på mig. Jag hoppas verkligen att ingen ska dö, men det känns nästan så. Den person som jag arbetar bäst ihop med ska lämna oss sista mars, mot sin vilja. Och jag gråter... Och hon gråter. Det känns inte som om någon annan förstår. Eller försöker. De flesta verkar faktiskt ruska på huvudet, och jag får en känsla av att en del tänker Vad då, du har ju andra omkring dig?! Är det så enkelt? Kan man bara byta en människa (eller hund, för den delen) mot en annan och tro att nu blir det så där som det var tidigare? Alltså jag är inte en tjurigt tänkande person, men jag fäster mig väldigt vid vissa medvarelser. Visst kan det bli bra med nästa som kommer, det är inte det jag säger.... Men man vet vad man har och inte vad man får. Och det blir inte samma. Sorg. Jag kommer att sakna den där glada galenskapen, och den där sorglösa jargongen hon har ibland. Och sättet vi förstår varandra på när det är tungt. Väldigt.
Separationer som man själv inte har valt är en stor källa till sorg. Saknaden tar liksom aldrig slut... Man tror att den ska avta med tiden, men den gör inte det. Jag vill skrika ut att JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG!!! Men vad bryr sig han eller hon om det? Jag är passé. De kan leva utan mig. Uppenbarligen. Vissa dagar är värre andra, vissa kvällar mer tomma än andra. Vissa filmer kan jag inte ens se på längre, för de ter sig så fel om hon inte är med. Och vissa ställen kan jag inte gå på, för de ser inte ut som de gjorde när han var med. Andra filmer måste jag se för att minnas exakt var hon brukade säga vad. Och andra ställen måste jag gå på för att känna hans närvaro.
Att känna sorg och saknad efter vänner som man har mist är en sak, men kan man känna saknad och sorg för vänner som man faktiskt aldrig haft? Sådana som aldrig gav chansen... Eller kunde ge chansen. Jag tror det. Jag vet det. Av allt det här som jag har trasslat omkring i nu, kan jag dra vissa slutsatser:
Jag ska bråka mindre om småsaker.
Jag ska vara glad och tacksam för det jag har som är bra (eller bara acceptabelt).
Jag ska säga snällare saker, för plötsligt kan det vara för sent.
Jag ska inte ta människor för givet.
Jag ska reda ut missförstånd snabbare och inte gå och dra på saker som gnager hål i hjärtat.
Jag ska fånga dagen och vara mer hjälpsam.
Jag ska försöka vara mer förstående för hur andra tänker och känner.
Jag ska sträva efter att känna att jag gjorde mitt bästa, mer kunde jag inte göra.
Så, mina vänner... Nu ska jag dricka vatten, minst en liter, för att väga upp den här stunden tillägnad alla jag tappat bort och alla jag ska tappa bort.
Carpe diem // J.
lördag 5 februari 2011
Skogens hjärta
När jag skrev mitt examensarbete för precis fyra år sedan förkovrade jag mig i ett stort antal artiklar och läste otaliga böcker om naturen som läromaterial. Ett ganska brett, vitt och stort ämne (tyckte jag då i alla fall). Utomhuspedagogik i förskolan hette C-uppsatsen, men underrubriken kan jag i nuläget inte riktigt minnas. I alla fall så hade jag ett avsnitt med där som bara behandlade skogen. Ett stycke i det avsnittet handlade om barn från andra länder och vilka olika erfarenheter de kan tänkas ha med sig hit till Sverige, i fråga om just skogen. Skogen kan för dem ha varit en plats som man gömt sig i för att rädda sig undan soldater eller liknande. Mörkt, skrämmande och vilt. De kanske har varnats i generationerns generationer för att gå ut i skogen eftersom där finns farliga vilda djur eller giftiga spindlar och liknande. Något som vi är förskonade från här i Sverigeland. Kanske var skogarna i deras hemland så stora och täta att man inte kunde hitta tillbaka om man gick vilse, vad vet jag? Själv hade jag aldrig riktigt reflekterat över att man kunde ens tycka något annat om skogen än vad jag gjorde, före det. Men jag har sparat det i mitt minne och jag fick faktiskt nytta av det en gång när jag talade om en kollega på en annan förskola då vi kom att tala om ett nysvenskt barn de hade där som alltid mådde dåligt på utflyktsdagen. Hon brukade kissa på sig hela morgonen så att det inte fanns några kläder för henne att gå i när det var dags. Då fick hon vara inne på grannavdelningen tills den egna avdelningen kom tillbaka för lunch. Väldigt smart och ytterst sorgligt. Hon skakade i hela kroppen när de pratade om skogen. När jag påtalade för kollegan om mina upptäckter kallade hon föräldrarna till ett möte för att försöka reda ut detta, och mycket riktigt, de hade gömt sig i skogen för krigare i flera veckor. Troligen ganska hemska associationer.
Svenska barn (mig själv inräknad, trots att jag är halvling) jublar istället i högan sky när man säger att man ska gå till skogen på utflykt. Får de dessutom ta med sig egen matsäck, så är lyckan fullständig : ) Skogen! Alla älskar skogen!
Varför älskar vi då skogen så mycket här i Sverige? Ja det finns nog så oändligt många fler svar på den frågan än vad jag kan ge här. Men några av dem är att skogen har i flera tusen år gett oss tillgång till ett fantastiskt byggmaterial. Vi har byggt våra boningshus, våra uthus och ladugårdar i detta lättarbetade, slitstarka och vackra naturmaterial. Vi har tillverkat redskap och verktyg för allt mellan himmel och jord som ett lantbruk eller hushåll kan behöva. Jag menar, vem har inte gjort en smörkniv i slöjden? Vi har tagit vårt virke och vår ved och vi har vallat våra djur i skogarna. Skogen har gett oss skydd mot blåsten och den har skapat oändligt många sagor, skräckhistorier och legender genom tiderna. Denna mystiskt underbara plats. Naturfotografens bästa vän, fråga Anders Geidemark. Och konstnärernas. Säkerligen finns en hel del musik skriven om detta naturfenomen också (Jag ville ge exempel, men det enda som dök uppp var Brusa högra lilla å, och Till havs, hahah!!). Skogen. Vi har också genom alla tider plockat bär i alla de sorter och svamp i fler arter än jag kan säga. Skogen är också boplats för miljoner med djur från allra minsta kryp och lärka till den allra största älgen. Växterna i markskikt och buskskikt är ju också oräkneliga. Nej nu vet jag! Den där sången, vad heter den nu igen? Du lindar av olvon en midso-ommarkrans... Eller det kanske inte är en skogssång vid en andra tanke.
Ja skogen är ju en fantsastisk plats och ändå står den bara där, och kräver ingenting. För mig betyder skogen något särskilt. Den betyder vila, ro. Ett andningshål i vardagen. Nu när Ilex har börjat bli gammal blir promenaderna i skogen inte lika långa och raska, men vi är ändå borta lika länge. Han traskar på där i maklig takt och kan stå och nosa på en kotte i en trekvart, och under tiden kan jag sitta i solskenet i skogens hjärta på en mossig sten och lyssna på bofinken. DET är livskvalitet för mig. Har jag sorg eller bekymmer så läker inget mig så bra som skogen. Vinden i träden viskar en tröstande hymn och lindrar alla sår som man har i kroppen, på insidan. Den rensar ut och tar bort onödigt trams och hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Den mjukar upp spänningar i mina muskler och får mig att tänka klarare. När den är klar med det, ger den mig kraft att börja om, bygga upp mig själv och hitta lösningar på problem som jag tidigare inte kunde se. Syre till hjärnan. Underbar att se på är den också, skogen. Skogen lyssnar när jag berättar men jag behöver inte säga någonting. Människor vill inte alltid lyssna på en, och även om de offrar sig och gör det, är det inte alltid säkert att de förstår vad man försöker förmedla. Det gäller ju oss alla förstås.
Barnen i skogen är ju ett kapitel för sig. Här i Sverige är det allmänbildning att veta hur en björk ser ut eller ett blåbär. (Att man sedan plockar odon och kommer hem dem det är en annan historia.) Eller att det är rådjuren iskogen som skäller på kvällen och inte Zingo som har smitit från Vallhall igen. Något som jag brukar leka med barnen på våra utflykter till skogen är Skeppsbrott, eller Hela havet stormar. "Ställ er vid tallen! Sätt er på stenen! Göm er bakom en ek!" They love it!! Mer än så krävs inte. Och ändå får man med artnamnen och de blir naturliga att använda för barnen. Grovmotorik, kondition, skratt. En annan lek som är rolig är Alla fåglar byter bo. Man märker upp ett träd till varje barn med ett färgglatt tygband. Själv är man utan träd. När man ropar ALLA FÅGLAR BYTER BO!! så ska barnen hitta sig ett annat träd och har man tur då så hittar man ett av de märkta som är ledigt och någon annan får ropa nästa gång. Vill man höja svårighetsgraden parar man ihop barnen två och två eller tre och tre och vips har man fått en samarbetslek också. Underbart! Jag är också av den åsikten att kan barnen benämna tio olika dinosaurier på latin, med släktnamn och artnamn, eller räkna upp ridklubbens alla 30 hästar med alla konstiga namn de har (Twister och Gasoline och allt vad de heter) så kan de säga fotosyntes och klorofyll också..
En annan grej som jag brukar köra i skogen är Alla goda ting är tre. Vilket går ut på att jag hittar tre saker, t ex en grankotte, ett tallbarr och ett blad från något, låt oss säga, harsyra. Och så ska barnen hitta tre likadana. Ett av barnen som har tre rätt får hitta tre nya grejer som vi andra ska leta efter. Ingen tävling, ingen stress. Så välj inte den som kommer först varje gång. Det ska vara trevligt- inte krig.
Nu skymmer det i skogen, den stora mörka vännen, och jag måste gå och stänga i hönsen innan räven tar dem.
Simma lugnt i vårfloden, kamrater // Jeanette
Svenska barn (mig själv inräknad, trots att jag är halvling) jublar istället i högan sky när man säger att man ska gå till skogen på utflykt. Får de dessutom ta med sig egen matsäck, så är lyckan fullständig : ) Skogen! Alla älskar skogen!
Varför älskar vi då skogen så mycket här i Sverige? Ja det finns nog så oändligt många fler svar på den frågan än vad jag kan ge här. Men några av dem är att skogen har i flera tusen år gett oss tillgång till ett fantastiskt byggmaterial. Vi har byggt våra boningshus, våra uthus och ladugårdar i detta lättarbetade, slitstarka och vackra naturmaterial. Vi har tillverkat redskap och verktyg för allt mellan himmel och jord som ett lantbruk eller hushåll kan behöva. Jag menar, vem har inte gjort en smörkniv i slöjden? Vi har tagit vårt virke och vår ved och vi har vallat våra djur i skogarna. Skogen har gett oss skydd mot blåsten och den har skapat oändligt många sagor, skräckhistorier och legender genom tiderna. Denna mystiskt underbara plats. Naturfotografens bästa vän, fråga Anders Geidemark. Och konstnärernas. Säkerligen finns en hel del musik skriven om detta naturfenomen också (Jag ville ge exempel, men det enda som dök uppp var Brusa högra lilla å, och Till havs, hahah!!). Skogen. Vi har också genom alla tider plockat bär i alla de sorter och svamp i fler arter än jag kan säga. Skogen är också boplats för miljoner med djur från allra minsta kryp och lärka till den allra största älgen. Växterna i markskikt och buskskikt är ju också oräkneliga. Nej nu vet jag! Den där sången, vad heter den nu igen? Du lindar av olvon en midso-ommarkrans... Eller det kanske inte är en skogssång vid en andra tanke.
Ja skogen är ju en fantsastisk plats och ändå står den bara där, och kräver ingenting. För mig betyder skogen något särskilt. Den betyder vila, ro. Ett andningshål i vardagen. Nu när Ilex har börjat bli gammal blir promenaderna i skogen inte lika långa och raska, men vi är ändå borta lika länge. Han traskar på där i maklig takt och kan stå och nosa på en kotte i en trekvart, och under tiden kan jag sitta i solskenet i skogens hjärta på en mossig sten och lyssna på bofinken. DET är livskvalitet för mig. Har jag sorg eller bekymmer så läker inget mig så bra som skogen. Vinden i träden viskar en tröstande hymn och lindrar alla sår som man har i kroppen, på insidan. Den rensar ut och tar bort onödigt trams och hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Den mjukar upp spänningar i mina muskler och får mig att tänka klarare. När den är klar med det, ger den mig kraft att börja om, bygga upp mig själv och hitta lösningar på problem som jag tidigare inte kunde se. Syre till hjärnan. Underbar att se på är den också, skogen. Skogen lyssnar när jag berättar men jag behöver inte säga någonting. Människor vill inte alltid lyssna på en, och även om de offrar sig och gör det, är det inte alltid säkert att de förstår vad man försöker förmedla. Det gäller ju oss alla förstås.
Barnen i skogen är ju ett kapitel för sig. Här i Sverige är det allmänbildning att veta hur en björk ser ut eller ett blåbär. (Att man sedan plockar odon och kommer hem dem det är en annan historia.) Eller att det är rådjuren iskogen som skäller på kvällen och inte Zingo som har smitit från Vallhall igen. Något som jag brukar leka med barnen på våra utflykter till skogen är Skeppsbrott, eller Hela havet stormar. "Ställ er vid tallen! Sätt er på stenen! Göm er bakom en ek!" They love it!! Mer än så krävs inte. Och ändå får man med artnamnen och de blir naturliga att använda för barnen. Grovmotorik, kondition, skratt. En annan lek som är rolig är Alla fåglar byter bo. Man märker upp ett träd till varje barn med ett färgglatt tygband. Själv är man utan träd. När man ropar ALLA FÅGLAR BYTER BO!! så ska barnen hitta sig ett annat träd och har man tur då så hittar man ett av de märkta som är ledigt och någon annan får ropa nästa gång. Vill man höja svårighetsgraden parar man ihop barnen två och två eller tre och tre och vips har man fått en samarbetslek också. Underbart! Jag är också av den åsikten att kan barnen benämna tio olika dinosaurier på latin, med släktnamn och artnamn, eller räkna upp ridklubbens alla 30 hästar med alla konstiga namn de har (Twister och Gasoline och allt vad de heter) så kan de säga fotosyntes och klorofyll också..
En annan grej som jag brukar köra i skogen är Alla goda ting är tre. Vilket går ut på att jag hittar tre saker, t ex en grankotte, ett tallbarr och ett blad från något, låt oss säga, harsyra. Och så ska barnen hitta tre likadana. Ett av barnen som har tre rätt får hitta tre nya grejer som vi andra ska leta efter. Ingen tävling, ingen stress. Så välj inte den som kommer först varje gång. Det ska vara trevligt- inte krig.
Nu skymmer det i skogen, den stora mörka vännen, och jag måste gå och stänga i hönsen innan räven tar dem.
Simma lugnt i vårfloden, kamrater // Jeanette
torsdag 3 februari 2011
Tiden.
Det slog mig imorse när min klocka ringde (04.30) att det var den tredje februari idag. Det är alltså fjorton år sedan jag påbörjade min trädgårdsmästarutbildning precis just idag. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt roligaste år någonsin så hade jag kanske inte varit fullt så nervös inför det nya som jag faktiskt var. Första boendet hemifrån, hela åtta mil bort. En timmes bilfärd. Åh, så många sömnlösa nätter det skulle komma att bli, med plugg och galenskap i övermått. Roligt hade vi, alla som bodde inne i Näckrosen och många namn på latin blev det inuti mitt huvud. Knäppt och fantastiskt!
Men nu är det ju som sagt fjorton år sedan och jag måste säga att även om mitt minne är ganska skapligt emellanåt, så har jag stor hjälp och mycket glädje av de knappt 300 foton som jag gjorde under året för att just minnas. Jag struntar faktiskt i att folk blir irriterade över att jag tar mycket bilder. Jag gör det för min egen skull och jag älskar det.
Det är också i dagarna här som jag för åtta år sedan påbörjade min lärarutbildning. Snacka om svängningar i livet. Fast plantor är väl som barn, eller? Tvärtom kanske det är? Nåja, många likheter finns. De behöver ljus och vatten för att växa och värme och näring för att trivas. Och de måste skolas om till större krukor med jämna mellanrum för att kunna utvecklas. Fast jag tycker nog ändå att barn är roligare än växter att arbeta med. De ger bättre respons på värmen och näringen. Som igår till exempel, när jag fick ta min lunchrast sent för att dagsschemat skulle gå ihop för oss på avdelningen. Jag sitter alltså ensam i personalrummet som är en underbart mysig lokal belägen i källaren med små fönster uppe under taket som vätter (e?) mot gårdens framsida av förskolan. Två flickor från min egen avdelning sitter i rabatten utanför fönstret och får plötsligt syn på mig där nere. Jag sitter alldeles tyst i soffan och blundar och de tror att jag inte kan höra dem, men jag hör varje ord tydligt.
-Titta där sitter Jeanette.
-Hon sitter själv?!
-Stackars Jeanette som måste ha rast själv...
-Ja-a, stackars STACKARS Jeanette som måste ha rast alldeles själv. ALLA andra fröknarna är ute på gården.
Och så bara känner jag hur de stirrar på mig båda två under tystnad.
-Ja, hon bor ju själv också.
-Ja, STACKARS Jeanette.
-NEJ!! Hon har ju hunden.
-A, just det. Och hönorna.
Jag undrade om de kunde se att jag satt där och bredlog. Det är det bästa, att lyssna på barnen när de tror att man inte hör.
Och så satt de och tittade på mig en liten stund till, sedan sprang de iväg och lekte någon annanstans.
På tal om en stund till och tiden. När man var liten så tyckte man att vuxna människor alltid sa att allting gick så fort. Och nu är man där själv. En äldre kollega säger varje fredag och måndag, att veckorna bara består av måndagar och fredagar. Måndag-fredag, måndag-fredag, upprepar hon ljudligt för oss ofta i fikarummet till fredagsfikat. Och ja, det ÄR sant. Det går så jäkla fort. En vecka, en månad, ett år, ett decennium, och snart är vi gamla. Jag själv, till exempel, har ju bara trettio år kvar till pension i år : ) En annan person har bara tjugo och en tredje har kanske haft pension redan i tio år. Otroligt!
Tidsbegrepp är svåra när man är liten, jag märker det i mitt arbete. Igår, idag, imorgon, flyter ihop och byter plats med varandra på de mest oväntade ställen. "Jag gjorde illa mig imorgon!" Jaha? Heheh ; ) Uttryck som vi ofta använder som är ännu svårare för barnen, för det finns inte med på väggalmanackan, är nyss, snart, sedan och om en stund. Hur lång är en stund? Lagom, troligen.
Finns det en pryl som jag önskar aldrig hade uppfunnits, så är det klockan, denna eviga fiende. "Vi har inte tid!" och "Jag har inte tid!" eller ännu knäppare "Tiden finns inte!" är något som man hör sig själv och andra säga flera gånger i veckan. Var är tiden? När jag kommer hem från jobbet har jag hur mycket tid som helst, underbart : ) Men jag har å andra sidan inte mycket till ork då... : ( I alla fall inte nu när jag är så här gräsligt förkyld. Men det kommer bättre TIDER!! För redan nu är det ju mycket ljusare på kvällarna och snart blir det också sommartid! Fram med hängmattan! Wow, vad skönt det ska bli att kunna gå klockan-sex-promenaden i dagsljus, härligt!
Dags att utfodra de fyrbenta fyra, och sedan, om en stund ut på glansisen och halka kring ; )
Fridens liljor // Jeanette
Men nu är det ju som sagt fjorton år sedan och jag måste säga att även om mitt minne är ganska skapligt emellanåt, så har jag stor hjälp och mycket glädje av de knappt 300 foton som jag gjorde under året för att just minnas. Jag struntar faktiskt i att folk blir irriterade över att jag tar mycket bilder. Jag gör det för min egen skull och jag älskar det.
Det är också i dagarna här som jag för åtta år sedan påbörjade min lärarutbildning. Snacka om svängningar i livet. Fast plantor är väl som barn, eller? Tvärtom kanske det är? Nåja, många likheter finns. De behöver ljus och vatten för att växa och värme och näring för att trivas. Och de måste skolas om till större krukor med jämna mellanrum för att kunna utvecklas. Fast jag tycker nog ändå att barn är roligare än växter att arbeta med. De ger bättre respons på värmen och näringen. Som igår till exempel, när jag fick ta min lunchrast sent för att dagsschemat skulle gå ihop för oss på avdelningen. Jag sitter alltså ensam i personalrummet som är en underbart mysig lokal belägen i källaren med små fönster uppe under taket som vätter (e?) mot gårdens framsida av förskolan. Två flickor från min egen avdelning sitter i rabatten utanför fönstret och får plötsligt syn på mig där nere. Jag sitter alldeles tyst i soffan och blundar och de tror att jag inte kan höra dem, men jag hör varje ord tydligt.
-Titta där sitter Jeanette.
-Hon sitter själv?!
-Stackars Jeanette som måste ha rast själv...
-Ja-a, stackars STACKARS Jeanette som måste ha rast alldeles själv. ALLA andra fröknarna är ute på gården.
Och så bara känner jag hur de stirrar på mig båda två under tystnad.
-Ja, hon bor ju själv också.
-Ja, STACKARS Jeanette.
-NEJ!! Hon har ju hunden.
-A, just det. Och hönorna.
Jag undrade om de kunde se att jag satt där och bredlog. Det är det bästa, att lyssna på barnen när de tror att man inte hör.
Och så satt de och tittade på mig en liten stund till, sedan sprang de iväg och lekte någon annanstans.
På tal om en stund till och tiden. När man var liten så tyckte man att vuxna människor alltid sa att allting gick så fort. Och nu är man där själv. En äldre kollega säger varje fredag och måndag, att veckorna bara består av måndagar och fredagar. Måndag-fredag, måndag-fredag, upprepar hon ljudligt för oss ofta i fikarummet till fredagsfikat. Och ja, det ÄR sant. Det går så jäkla fort. En vecka, en månad, ett år, ett decennium, och snart är vi gamla. Jag själv, till exempel, har ju bara trettio år kvar till pension i år : ) En annan person har bara tjugo och en tredje har kanske haft pension redan i tio år. Otroligt!
Tidsbegrepp är svåra när man är liten, jag märker det i mitt arbete. Igår, idag, imorgon, flyter ihop och byter plats med varandra på de mest oväntade ställen. "Jag gjorde illa mig imorgon!" Jaha? Heheh ; ) Uttryck som vi ofta använder som är ännu svårare för barnen, för det finns inte med på väggalmanackan, är nyss, snart, sedan och om en stund. Hur lång är en stund? Lagom, troligen.
Finns det en pryl som jag önskar aldrig hade uppfunnits, så är det klockan, denna eviga fiende. "Vi har inte tid!" och "Jag har inte tid!" eller ännu knäppare "Tiden finns inte!" är något som man hör sig själv och andra säga flera gånger i veckan. Var är tiden? När jag kommer hem från jobbet har jag hur mycket tid som helst, underbart : ) Men jag har å andra sidan inte mycket till ork då... : ( I alla fall inte nu när jag är så här gräsligt förkyld. Men det kommer bättre TIDER!! För redan nu är det ju mycket ljusare på kvällarna och snart blir det också sommartid! Fram med hängmattan! Wow, vad skönt det ska bli att kunna gå klockan-sex-promenaden i dagsljus, härligt!
Dags att utfodra de fyrbenta fyra, och sedan, om en stund ut på glansisen och halka kring ; )
Fridens liljor // Jeanette
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)