Ångervecka?

Jag vet att jag inte skulle göra någonting annorlunda om jag fick vrida tillbaka tiden en vecka. Ändå känns tanken extremt frestande. Tänk att han fanns här, precis här, för en vecka sedan... Att han gick omkring här om puffade på min hand med nosen i försök att få mig lite gladare. Men beslutet var fattat. Oåterkallerligt.

Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...

Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.

Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?

Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.

Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.

Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.

Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.

En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.

I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?

Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.

Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.

På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?

Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!

... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.

Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.


Kojbyggaren