Nittonde mars

Så kom då den nittonde mars, dagen som jag hade väntat på, fruktat, förskjutit i tanken och kringgått i varje möjlig situation. Jag hade ju tänkt mycket på hur det skulle kännas den dagen då Ilex inte längre andades, skulle jag blir lättad, skulle jag bli halv? Nu vet jag svaret. I alla fall så som svaret ser ut i precis just detta nu.... Tomhet. Det är tomt. Varken lättad eller halv, bara tom. Visst kan jag tänka att jag rodde i land, men tanken tröstar inte mig just nu.

Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...

Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.

I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala. 

Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.

Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.

Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.

Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.

Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.

Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.

Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.

Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.

Du är min bästa vän Ilex <3
Matte