Jag trodde att det skulle bli lättare med tiden. Att saknaden och smärtan skulle svalna en aning vart eftersom. Vissa dagar hade jag också dåligt samvete för jag trodde att det kändes som att det gjorde det. Nu vet jag att det inte är så. Saknaden försvinner aldrig. Tårarna rinner fortfarande oupphörligen och inget kan ersätta något så fulländat.
Stilla, tyst och sakta faller snöflingorna ner, dalar.... ner och lägger sig som ett rent täcke uppepå graven. Stilla, så tyst. Helt stilla och fullständigt livlös ligger han där nere i marken och kan inte meddela sig med vår värld längre. Livet tappar sin mening återigen för mig när årsdagen närmar sig. Det bränner i näsan. Ge mig ett värde... Snälla någon. Men nej- tystnad. Jag går i alla fall ut och går iväg. Ingen katt följer med. Hade han varit med hade alla varit med, men när han försvann splittrades hela flocken och spreds för vinden. Går det att reparera igen, med en annan, ny och liten individ? Tanken tar mig tillbaka till det dåliga samvetet :´( Samma ord hela tiden som ringer i mina äron... "Vad värdelöst."
Och mänsklig kärlek då? (Jag talar om förälskelsekärlek, inte om familj och vänner, kollegor) Ja visst. Men mer nyckfullt påhitt finns väl ändå inte. Tomma ord, svek och ledsamheter. Nej, kärleken i mitt liv råkade bli en hund och så kommer det nog alltid att vara. Jag får helt enkelt stå ut med tomheten tills det är dags för mig att äntra Nangijala. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen vissa stunder. Men tills dess ska jag finnas där för de mina.
Har på senare tid känt ett starkt sug efter en ny hund, och trott att det nog kanske ändå var nyckeln till att sluta leta och sluta drömma på nätterna att jag letar. Letar och letar och gråter och letar ännu mer. Helt sjukt... Är det så här det känns att förlora ett barn? Och ansiktet blir helt blött igen. Det finns inte ens tårar över till något annat, konstigt nog. Så mycket tårar går det åt. Kanske ändå att jag provar en ny hund framöver, för att se om man kan hitta något som liknar det underbara jag fick ha...?! Ja kanske...
Kram på er och lev varje sekund som om det var den sista.
(Soundtrack till det här: Tusen bitar- Björn Afzelius.)
