Ångervecka?

Jag vet att jag inte skulle göra någonting annorlunda om jag fick vrida tillbaka tiden en vecka. Ändå känns tanken extremt frestande. Tänk att han fanns här, precis här, för en vecka sedan... Att han gick omkring här om puffade på min hand med nosen i försök att få mig lite gladare. Men beslutet var fattat. Oåterkallerligt.

Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...

Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.

Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?

Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.

Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.

Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.

Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.

En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.

I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?

Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.

Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.

På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?

Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!

... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.

Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.


Kojbyggaren

Nittonde mars

Så kom då den nittonde mars, dagen som jag hade väntat på, fruktat, förskjutit i tanken och kringgått i varje möjlig situation. Jag hade ju tänkt mycket på hur det skulle kännas den dagen då Ilex inte längre andades, skulle jag blir lättad, skulle jag bli halv? Nu vet jag svaret. I alla fall så som svaret ser ut i precis just detta nu.... Tomhet. Det är tomt. Varken lättad eller halv, bara tom. Visst kan jag tänka att jag rodde i land, men tanken tröstar inte mig just nu.

Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...

Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.

I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala. 

Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.

Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.

Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.

Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.

Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.

Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.

Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.

Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.

Du är min bästa vän Ilex <3
Matte

Helg

Ja, tänk vad stämningen i luften förändras under de tre dagarna som innefattar helgen nu för tiden. På fredagen är jag så lätt i kroppen, hela helgen framför mig, oskriven oplanerad tid, eller för den den kanske planerade saker, men självvalda. Lördagen är den bästa dagen, jag är utsövd och pigg, ledig och kan vara uppe länge på kvällen utan att vara död dagen efter. Skönt : )

Men så kommer söndagen. I min smak den sämsta dagen på veckan. Synd att jag inte kan njuta av ledigheten då, men hela dagen är liksom bara en enda lång väntan på att måndagen ska komma så att veckan kan börja om igen. Transportsträcka. Jag kan liksom inte företa mig något, går bara och drar omkring. Och som idag nu då, trist väder, ingen lust att gå ut. Inte ens Harry Potter (varken böckerna eller filmerna) kan locka mig. Twilight, står där döda och kalla, säger mig ingenting... Morden i Midsomer, kan jag alla utantill vid det här laget, och mina Alan Rickmancollection talar inte till mig. Det är precis som att grejerna också har söndagsångest, vänder sig bort och viskar till mig med slutna ögon "Låt oss vara ifred".

Tänk, förr i tiden arbetade man även på lördagarna... Och gick i skolan. Och så skulle man gå i kyrkan på söndagarna, och stryka kläderna med järnkilar man hade värmt på vedspisen. Aldrig en ledig dag alltså. Ja, det är så konstigt, jag har allting jag behöver och mycket till (ledig tid och lön), och ändå så obekväm med det jag måste göra (eller inte orkar göra) på söndagen. Hela dagen skriker dammsugaren åt mig "Du!!! Det är min tur nu, att få ha lite roligt!!" Just den här veckan fick jag jag ett ryck i fredags och plockade undan och städade så fint, så idag slipper jag det i alla fall. Tjoho!!

Men det konstiga i alltihop är att när veckan väl börjar så trivs jag med det. Vardagslunk, allt flyter på och man har till och med roligt, till och från. Jag vet liksom inte riktigt varför jag har så svårt för söndagarna.

Fast jag har en teori om varför jag känner mig så himla nere just idag... Vintern håller på att ta slut. Precis som att se helgen ta slut så ser jag vintern ta slut. Jag älskar snön och mörkret och känslan av att vara inbäddad i ett enormt duntäcke hela tiden. Vilan och ledigheten är nu över och man sätts snart i arbete igen. Otaliga pass av ogräsrensning, gräsklippning och annat som ska göras. Fast jag gillar ju sommaren också förstås. Soligt och varmt, myggor, flugor och fästingar, nej jag skojar bara, jag gillar sommaren. Man kan ju bada och fika ute och cykla till Marie och så vidare. Det är mycket dag kvar när man kommer från jobbet på sommaren. På vintern är dagen slut vid tretiden och det är nästan bara på helgen som man hinner tillbringa tid ute i dagsljus med Ilex och katterna. Kvalitetstiden med den lurviga familjen ; )

Regn. Nu regnar det ute..... Söndagsregn. Snön försvinner och den som är kvar blir grå och smutsig. Jag kommer sakna vintern. Precis som min faster känner vemod när sommaren tar avsked känner jag vemod när vintern tar avsked, fast det är det inte många som förstår. Jag tror att jag drar ner alla rullgardiner och gör eld i öppna spisen, skriver lite bok istället och ser om det kan lindra min snart-är-helgen-över-känsla. Någon körövning blir det inte heller idag, då jag har ont i halsen : (

Det kommer bättre tider, glöm inte det : ) Jeanette

Samhörighet

Ingen vill vara ensam. Och då menar jag inte att man nödvändigtvis måste leva i en parrelation för att vara nöjd... Jag tänker på att tillhöra en flock på ett eller annat sätt. Flocken kan se ut i princip hur som helst, huvudsaken är att man mår bra när man vistas i den. För mig är det viktigt att må bra i flocken i alla fall. Det måste vara mer positivt än negativt i flocken man befinner sig. För mig finns för tillfället sju viktiga flockar i vitt skillda konstellationer.

Utan inbördes rangordning:

Familjen/släkten
Djuren
Kompisarna
Kollegorna (och barnen)
Kören
Facebookflocken
Fjäderfäklubben

Jag har ju valt att befinna mig i dessa flockar. Jag känner mig trygg i varje grupp, jag har min plats. Vi har roligt. Ja, platsen i flocken ger mig glädje, styrka, energi och mod att stå emot allt det andra som befinner sig utanför och attackerar med jämna mellanrum. Den skyddande bubblan av värme som varje flock innebär hjälper mig upp och lyssnar på mig och får igång mig efter varje fall. Flocken hjälper mig att stå emot det som ger negativa upplevelser, att stå emot situationer och människor som är energitjuvar. Förutom dessa sju verkliga grupper befinner jag mig allt oftare i en flock som jag skapat själv. I datorn, i min fantasi... Det är ganska så helskönt faktiskt. Där är framtiden precis så som jag vill ha den ; ) Jag syftar på boken jag skriver (i maklig takt) så klart!

Mina tankar går till människor som inte har en enda av de flockar som jag har räknat upp här ovanför. Har de tur så kanske de söker sig till någon bra religiös grupp eller liknande som kan lyfta upp dem. Har de otur och söker i fel områden kan de hamna i kriminella gäng, religiösa sekter eller extrema politiska partier som drar iväg med dem till världens ände, eller i alla fall till de fält där pepparn växer... tyvärr. Ja vad gör inte människor för att få känna att de hör till någon (eller något)? Nästan vad som helst. Och så finns det människor som finner sig i att vara ensamma, trots att de egentligen inte trivs med det. Ganska hemskt att tänka sig, egentligen. Tänk att sitta ensam på julafton... Inte skulle då jag vilja göra det i alla fall. Eventuellt tänker någon av er att det vore skönt att sitta ensam på julaftonen och slippa allt stök och bök, men det är ju bara för att man har valet, tror jag. Att finna sig själv utan ett val är nog inte direkt mysigt. Nej usch. Ibland inbillar jag mig att mitt liv skulle vara enklast om jag bara hade päls- och fjäderbeklädda medvarelser omkring mig, men det brukar gå över på en minut. Oftast inträffar detta på söndagar faktiskt. Men inte idag : ) Idag är en bra söndag!

I alla fall, jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har dessa grupper att höra till och det gör mig så glad!

Ta hand om dem du har runt omkring dig, och de som är långt bort. Slå en signal, skicka ett sms, skriv ett mail, eller VARFÖR INTE?? Skicka ett pappersbrev eller ett kort. Visa att du bryr dig. What goes around comes around <3

Stor kram vänner och kamrater, ni finns i mitt hjärta. (Och kom och titta på världens bästa Cronkören den 8/4, kl. 16.00 i Ishallen på Kanalmässan!!)

Ginny Janeiro ; )