Det finns dagar då jag inte vill vara Jeanette. Då vill jag liksom idag krypa ur skinnet och bli helt genomskinlig. Att sitta bakom hörnsoffan hjälper inte och att gå till skogen och sitta mossig sten lindrar bara för ögonblicket tills jag blir rastlös och måste gå vidare... Alla ni som tycker att det blir tjatigt kan sluta läsa nu, för jag måste älta om Ilex. Pappa och jag var dit idag. Vi stod där och snorade i vår tystnad som alla andra gånger. Solen bröt igenom precis när vi kom dit, trots att den inte visat sig på hela dagen och inte en endaste stund efter det heller. Talgoxen som hoppar mellan träden efter mig när jag kommer dit, var inte där idag. Det är den sällan när jag har någon annan med mig har jag lagt märke till. Precis EXAKT som Ilex sticker den när jag har fler tankeband än ett. Märkligt, mycket märkligt.
För ett år sedan visste jag inte ens vad som väntade mig. För jag bestämde mig på fredagen och på lördagen skedde det oundvikliga. Två dagar kvar i glädje alltså. Fast var det glädje? Jag blev helt kall i nacken när jag visste hur ont han hade. Men jag försköt tankarna. Han sprang ner till lilla hönshuset så att snön sprutade sista morgonen. Och så börjar allt om igen.
Nej jag tror jag skiter i det här.
Allt annat då? Är det nå bättre? Inte direkt. Jag reser på byxarslet och lägger in en klabbe till så att det inte slocknar innan det blir läggdags. Och Safira, den lilla nyrakade stackarn, ligger som en liten hoprullad snigel i mitt knä och kör en kombination av tröstesköljning och värmechock. Från veterinärrakningen i måndags tills idag har hennes kropp gått från grisskär till ljusgrå igen, tack och lov. Jag kan inte längre se huden och det är ju bra. Lilla hjärtevän, du är som mannagrynsgröt i magen på mig, tack för det.
Nu har jag huvudvärk igen, går och tankar vila inför morgondagens kortfredag med dubbla tårtkalas, ett på jobbet och ett på kvällen. Någonstans inom mig glimmar det till, att kanske att det blir en bra dag imorgon ; )
Ta hand om er, och tänk efter. Eller? ; ) J. B.
torsdag 15 mars 2012
tisdag 7 februari 2012
Never ending story
Jag trodde att det skulle bli lättare med tiden. Att saknaden och smärtan skulle svalna en aning vart eftersom. Vissa dagar hade jag också dåligt samvete för jag trodde att det kändes som att det gjorde det. Nu vet jag att det inte är så. Saknaden försvinner aldrig. Tårarna rinner fortfarande oupphörligen och inget kan ersätta något så fulländat.
Stilla, tyst och sakta faller snöflingorna ner, dalar.... ner och lägger sig som ett rent täcke uppepå graven. Stilla, så tyst. Helt stilla och fullständigt livlös ligger han där nere i marken och kan inte meddela sig med vår värld längre. Livet tappar sin mening återigen för mig när årsdagen närmar sig. Det bränner i näsan. Ge mig ett värde... Snälla någon. Men nej- tystnad. Jag går i alla fall ut och går iväg. Ingen katt följer med. Hade han varit med hade alla varit med, men när han försvann splittrades hela flocken och spreds för vinden. Går det att reparera igen, med en annan, ny och liten individ? Tanken tar mig tillbaka till det dåliga samvetet :´( Samma ord hela tiden som ringer i mina äron... "Vad värdelöst."
Och mänsklig kärlek då? (Jag talar om förälskelsekärlek, inte om familj och vänner, kollegor) Ja visst. Men mer nyckfullt påhitt finns väl ändå inte. Tomma ord, svek och ledsamheter. Nej, kärleken i mitt liv råkade bli en hund och så kommer det nog alltid att vara. Jag får helt enkelt stå ut med tomheten tills det är dags för mig att äntra Nangijala. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen vissa stunder. Men tills dess ska jag finnas där för de mina.
Har på senare tid känt ett starkt sug efter en ny hund, och trott att det nog kanske ändå var nyckeln till att sluta leta och sluta drömma på nätterna att jag letar. Letar och letar och gråter och letar ännu mer. Helt sjukt... Är det så här det känns att förlora ett barn? Och ansiktet blir helt blött igen. Det finns inte ens tårar över till något annat, konstigt nog. Så mycket tårar går det åt. Kanske ändå att jag provar en ny hund framöver, för att se om man kan hitta något som liknar det underbara jag fick ha...?! Ja kanske...
Kram på er och lev varje sekund som om det var den sista.
(Soundtrack till det här: Tusen bitar- Björn Afzelius.)
Stilla, tyst och sakta faller snöflingorna ner, dalar.... ner och lägger sig som ett rent täcke uppepå graven. Stilla, så tyst. Helt stilla och fullständigt livlös ligger han där nere i marken och kan inte meddela sig med vår värld längre. Livet tappar sin mening återigen för mig när årsdagen närmar sig. Det bränner i näsan. Ge mig ett värde... Snälla någon. Men nej- tystnad. Jag går i alla fall ut och går iväg. Ingen katt följer med. Hade han varit med hade alla varit med, men när han försvann splittrades hela flocken och spreds för vinden. Går det att reparera igen, med en annan, ny och liten individ? Tanken tar mig tillbaka till det dåliga samvetet :´( Samma ord hela tiden som ringer i mina äron... "Vad värdelöst."
Och mänsklig kärlek då? (Jag talar om förälskelsekärlek, inte om familj och vänner, kollegor) Ja visst. Men mer nyckfullt påhitt finns väl ändå inte. Tomma ord, svek och ledsamheter. Nej, kärleken i mitt liv råkade bli en hund och så kommer det nog alltid att vara. Jag får helt enkelt stå ut med tomheten tills det är dags för mig att äntra Nangijala. Jag ser väldigt mycket fram emot den dagen vissa stunder. Men tills dess ska jag finnas där för de mina.
Har på senare tid känt ett starkt sug efter en ny hund, och trott att det nog kanske ändå var nyckeln till att sluta leta och sluta drömma på nätterna att jag letar. Letar och letar och gråter och letar ännu mer. Helt sjukt... Är det så här det känns att förlora ett barn? Och ansiktet blir helt blött igen. Det finns inte ens tårar över till något annat, konstigt nog. Så mycket tårar går det åt. Kanske ändå att jag provar en ny hund framöver, för att se om man kan hitta något som liknar det underbara jag fick ha...?! Ja kanske...
Kram på er och lev varje sekund som om det var den sista.
(Soundtrack till det här: Tusen bitar- Björn Afzelius.)
fredag 17 juni 2011
Redo för ett fett bryt
Jaha, då var det dags då. Att öppna på ett nytt kapitel i livet. Efter fyra år på Humlan ska jag nu liksom kasta mig ut i något okänt, spännande, läskigt och säkert helskönt. Jag ska få nya utmaningar, träffa nya människor, besöka platser jag aldrig tidigare sett och skratta åt och förundras över tankar jag aldrig kunde föreställa mig fanns. Och det ska bli så himla kul!! Jag ser fram emot det otroligt mycket. Och för den oinvigde, vad ska jag då göra?? Jo, jag har sökt och kommit in på en ettårig skrivarlinje på Tärna Folkhögskola i Sala. Upprop den 22 augusti. Bara att komma in var en liten resa i sig. Jag trodde faktiskt inte ärligt talat på det. Varför vet jag inte, men tydligt är att jag i alla fall var bättre än ganska många andra som sökte. Fast å andra sidan tar de inte in för duktiga skribenter heller. Det var över fyrtio som sökte till utbildningen och skolan ville ta in 16 stycken, men läraren (Nenne Grkovic) bara tolv, och så skulle det nog bli, trodde han. Årets kull var bara tolv.
Tio månader away from Humlan, och det är inte utan att jag känner mig lite konstig när jag väljer att sitta här på jobbet en fredagkväll och skriva (fast detta pga av min egen dator är paj). Denna älskade och ibland hatade byggnad, som blivit som ett andra hem under de senaste fyra åren. Hela jobbfamiljen har man här, och ibland är man så arg på varandra att man vill sparkas lite (vilket man naturligtvis inte gör) och andra gånger gråter man av lycka att få ha världens bästa människor omkring sig och göra roliga, helgalna och utvecklande saker för barnen och sig själv. Tänk bara att få kasta sig ut i backen på madrassen en solig vinterdag med fyra barn på ryggen och skrika av glädje och energi. Eller att få sitta på en filt i skuggan om sommaren och läsa tio sagor tills man nästan somnar av värmen. Vissa barn tröttnar aldrig på att lyssna på sagor. Härligt! Blåsa såpbubblor. Gå ner till ån och kasta sten i vattnet och lyssna om det låter "Plupp" eller "PLASK!" Vardagens små ämnen av tjusning. Brista ut i spontan sång och dans och se ett tiotal barn bara haka på för att de vill och inget annat. Traditioner. Midsommarfirande. Lucia. Julgransplundringen med fiskdammen inne på Gröna. Blubb blubb med fula fiskar bakom skynket ; ) Eller att bara dra fram stafliet och ge något fritt spelrum att skapa vad som faller henne eller honom in. Nytänk, oh så skrämmande ; ) Gå till Knäckebacken med en hemlig grupp lavabåtsagenter i jakten på de vilda huggormsbävrarna. Oslagbart!
Men så kommer de där dagarna då man sliter ont för att få på 23 intet viljande trotsbullar sina galonställ, för att en timme senare hänga in en kubik med genomvåta kläder i de tre underdimensionerade torkskåpen. Det brukar vara sådana dagar som föräldrarna är missnöjda med det mesta man har gjort fast man har gjort allting precis så som man brukar. Tur att de dagarna är få : ) Men de finns och det är då man får idéer om att kanske tillåta sig att utvecklas till något annat. Eller i alla fall något mer. För vi ska faktiskt få författa barnböcker också, på skrivarlinjen. Det ser jag fram emot! Jag har redan bilder i huvudet, och det ska bli så roligt att få proffsrespons på allt det där och få utrett om idéerna håller. Och så boken. Mitt livsverk... Äntligen ska jag få tid till den, jag ska arbeta med den aktivt och jag ska ha piskan på mig. Jag ska gå i närkamp med min egen text. Folk ska "Kill your darlings" och det ska göra så ont, men det ska bli bra!
ÄNTLIGEN!!!!
Jag skulle gjort det för länge sen (skrivit boken alltså), men det är svårt när jag aldrig riktigt hinner skriva, och när jag hinner och har tiden, fattas orken. Senaste halvåret har jag nog inte ens tänkt tanken faktiskt eftersom Ilex och hans problem med än det ena, än det andra har upptagit det mesta av min tankeverksamhet. Men nu börjar sorgen och den värsta saknaden lägga sig en aning och det går faktiskt flera dagar mellan gråtattackerna. De sömnlösa nätterna blir också färre och mer diffusa. Skönt. Ska jag ha dåligt samvete för att det känns bättre är frågan? Nej. Jag vet vad jag skulle välja om jag hade valet. Men jag har det inte...
På tal om det så har den här nyvunna friheten sin charm, tror jag. I början var jag allt mycket vilsen i världen. Ingen Ilex, ingen mening och vad göra med all tid som nu blev över? Men hålen täpptes snart igen och nu finns det inga tidsluckor längre. Konstigt vad fort det går... Nåja, vad är väl en bal på slottet..?
Okej, dags att åka hem till det första hemmet och ta en blund innan gymnastikbataljen i Ockelbo går av stapeln imorgon klockan 16. Det ska bli så otroligt roligt att få återse så många ansikten som man inte ens sett på flera år :D Det kommer att blir sjukt galet kul, tror jag!
Sköt om er från norr till söder, från öst till väst. Och kör försiktigt, var ni än ska <3
High five och låt det nya livet börja!
Jeanette
Tio månader away from Humlan, och det är inte utan att jag känner mig lite konstig när jag väljer att sitta här på jobbet en fredagkväll och skriva (fast detta pga av min egen dator är paj). Denna älskade och ibland hatade byggnad, som blivit som ett andra hem under de senaste fyra åren. Hela jobbfamiljen har man här, och ibland är man så arg på varandra att man vill sparkas lite (vilket man naturligtvis inte gör) och andra gånger gråter man av lycka att få ha världens bästa människor omkring sig och göra roliga, helgalna och utvecklande saker för barnen och sig själv. Tänk bara att få kasta sig ut i backen på madrassen en solig vinterdag med fyra barn på ryggen och skrika av glädje och energi. Eller att få sitta på en filt i skuggan om sommaren och läsa tio sagor tills man nästan somnar av värmen. Vissa barn tröttnar aldrig på att lyssna på sagor. Härligt! Blåsa såpbubblor. Gå ner till ån och kasta sten i vattnet och lyssna om det låter "Plupp" eller "PLASK!" Vardagens små ämnen av tjusning. Brista ut i spontan sång och dans och se ett tiotal barn bara haka på för att de vill och inget annat. Traditioner. Midsommarfirande. Lucia. Julgransplundringen med fiskdammen inne på Gröna. Blubb blubb med fula fiskar bakom skynket ; ) Eller att bara dra fram stafliet och ge något fritt spelrum att skapa vad som faller henne eller honom in. Nytänk, oh så skrämmande ; ) Gå till Knäckebacken med en hemlig grupp lavabåtsagenter i jakten på de vilda huggormsbävrarna. Oslagbart!
Men så kommer de där dagarna då man sliter ont för att få på 23 intet viljande trotsbullar sina galonställ, för att en timme senare hänga in en kubik med genomvåta kläder i de tre underdimensionerade torkskåpen. Det brukar vara sådana dagar som föräldrarna är missnöjda med det mesta man har gjort fast man har gjort allting precis så som man brukar. Tur att de dagarna är få : ) Men de finns och det är då man får idéer om att kanske tillåta sig att utvecklas till något annat. Eller i alla fall något mer. För vi ska faktiskt få författa barnböcker också, på skrivarlinjen. Det ser jag fram emot! Jag har redan bilder i huvudet, och det ska bli så roligt att få proffsrespons på allt det där och få utrett om idéerna håller. Och så boken. Mitt livsverk... Äntligen ska jag få tid till den, jag ska arbeta med den aktivt och jag ska ha piskan på mig. Jag ska gå i närkamp med min egen text. Folk ska "Kill your darlings" och det ska göra så ont, men det ska bli bra!
ÄNTLIGEN!!!!
Jag skulle gjort det för länge sen (skrivit boken alltså), men det är svårt när jag aldrig riktigt hinner skriva, och när jag hinner och har tiden, fattas orken. Senaste halvåret har jag nog inte ens tänkt tanken faktiskt eftersom Ilex och hans problem med än det ena, än det andra har upptagit det mesta av min tankeverksamhet. Men nu börjar sorgen och den värsta saknaden lägga sig en aning och det går faktiskt flera dagar mellan gråtattackerna. De sömnlösa nätterna blir också färre och mer diffusa. Skönt. Ska jag ha dåligt samvete för att det känns bättre är frågan? Nej. Jag vet vad jag skulle välja om jag hade valet. Men jag har det inte...
På tal om det så har den här nyvunna friheten sin charm, tror jag. I början var jag allt mycket vilsen i världen. Ingen Ilex, ingen mening och vad göra med all tid som nu blev över? Men hålen täpptes snart igen och nu finns det inga tidsluckor längre. Konstigt vad fort det går... Nåja, vad är väl en bal på slottet..?
Okej, dags att åka hem till det första hemmet och ta en blund innan gymnastikbataljen i Ockelbo går av stapeln imorgon klockan 16. Det ska bli så otroligt roligt att få återse så många ansikten som man inte ens sett på flera år :D Det kommer att blir sjukt galet kul, tror jag!
Sköt om er från norr till söder, från öst till väst. Och kör försiktigt, var ni än ska <3
High five och låt det nya livet börja!
Jeanette
fredag 8 april 2011
Besvikelse
Vart jag än vänder mig så fattas han. Jag får problem med allt möjligt i oväntade situationer... Mina lungor blir för små helt plötsligt, jag kan inte andas. Murbräcka mot bröstkorgen som gör att jag slås bakåt flera meter känns det som. Synfältet minskar och ljudet försvinner. Det går inte. Jag vacklar till och knäna viker sig.... Det här kan inte vara sant. Jag kan inte leva så här, i ett enda stort vakuum av tomhet där jag emellanåt lyckas lura mig själv att allt är bra. Allt är som vanligt. Nej, ingenting är som vanligt. Jag kan inte bedöma tiden, fast jag har hur mycket tid som helst helt plötsligt. Tid som jag inte vill ha. Till ingenting. Tingeling.
Men det går över, det vet jag, men snälla nån kan ni låta tiden gå fortare?! Låt minnena blekna. Men nej!!! Inte FÖR fort. Bromsa! Och så där håller jag på fram och tillbaka, köpslår med mig själv om än det ena än det andra. Imorgon är det tre veckor. Fast jag längtar inte tillbaka till tiden innan, nej. Fredagen den artonde var en av de värsta dagarna i mitt liv. Att bestämma döda sin bästa vän, för hans eget bästa är nog det svåraste beslut en människa (som jag) kan ta. Fruktansvärt. Ambivalens av högsta rang.
Fick jag välja en varelse att leva resten av mitt liv med på en öde ö, skulle jag välja honom. Tveklöst.
Jag hade verkligen sett fram emot den här konserten på mässan idag. I flera veckor, många veckor har vi slipat och skrattat och petat i detaljerna för att det skulle vara perfekt idag. Men så tog det 20 sekunder för mig innan jag såg Shrek släpa sig iväg med hängande huvud i sorgen efter sin Fiona. Och då brast det. Ner. Bakom scenen. Jaha, det var det, det. Tala om antiklimax. Jag var och är så otroligt besviken. Fast när jag väl hade lugnat mig, med hjälp av Mamma, så kunde jag faktiskt njuta lite av att får höra låtarna som Cronorna sjöng. Det såg bra ut, svartvitt, skitsnyggt.
Lev väl kamrater, och ta hand om de älskade.
J.
fredag 1 april 2011
Glad och nästan lite lycklig
Maddes sambo har dessutom lagat min dator och nu sitter jag och frossar i alla mina egna efterlängtade foton, och jag kan lyssna på MIN musik!!! Min musik.... som musik i mina öron. Ett halvår har min dator stått tyst och tom. Ja, förutom alla gånger jag haft strömlöst för då har den ju gått igång efteråt, men inte fungerat. Det var det ena grafikkortet som hade gått sönder. Tack så otroligt mycket för hjälpen, Robert! Nu är det musik och basen dunkar på. Det känns som så längesen det ens var musik i mitt hus. Har inte varit läge för så mycket musik, mest klocktick och eldsprak de senaste veckorna.... Jag kan skriva ut saker nu!!! Bilder! Jag kanske till och med kan installera Johans skrivare nu och börja skanna in lite roliga gamla foton (Ja, en del av er kan börja bli nervösa ; ) . Till Ockelbogruppen bland annat : ) Wow, vilket lyft!
Jag kunde inte ens gråta när jag gick till Ilex grav idag. Jag tände ljuslyktan och låg där en stund på min mossiga sten, lyssnade på vårfåglarna i träden. Det var många (ja, träd OCH fåglar, för den händelse att språkpolisen Per eller gnällombudsmannen Stefan får för sig att kommentera) och rätt som det var när jag låg där så kom solen fram genom en pyttespricka i blymolnen. Jag såg den i en halv minut på hela dagen. Den lyste på mig och min Ilex. En annan lustig sak som slagit mig de senaste dagarna när jag gått till Ilex är att när jag kommer till "bäverbron" så sitter ofta där en liten talgoxe i en björk ovanför. Den kvittrar Hej, äntligen kommer du! till mig varje gång. Sedan skuttar den mellan grenarna (ovanför mig och tjattrar) i träden ända bort till Ilex och så är den tyst och bortglömd under hela tiden jag står där och minns och snyftar. Men så fort jag börjar gå tillbaka hem är den där igen och skuttehoppar mellan träden och babblar glatt. Den stannar i björken vid bäcken och så börjar det om nästa dag. Ganska kul egentligen. Nu tror ju inte jag att det där är Ilex, men tanken har slagit mig. Hedvig är ju helt övertygad om att hennes Oscar Skotte (skotsk terrier) blev en fin skata som visade sig för henne här och där när Oscar hade dött. De hade samma malliga uppsyn, säger hon. Ja, varför inte?
En annan sak som tyngt mig på sistone har ju varit att Carina skulle sluta på Gröna. Det har varit som ett ok över mina redan svaga axlar och nu är det över. Förbi och passé. Precis som med sorgen över Ilex, så känns det annorlunda efteråt. Man kan börja sörja istället för att våndas, vrida sig i kramper och kämpa mot separationsångesten. Bättre. Lite som att dra ur en kork på något underligt sätt. Skönt, fast sorgligt så klart.
Åh! Nu kommer Sunshine reggae, jag älskar den!
Helgen blir nog bra! Imorgon ska Mamma, Pappa, Patrik och jag gå på utställning på slottet. Det är en fotoutställning som heter "Övergivna platser i Västmanland" av Jan Jörnmark. Ska bli roligt! Blir nog ett restaurangbesök efter det : ) Och sedan på söndag ska vi jobba i skogen, vår skog. Kennet, Casper, Patrik, Pappa och jag. Hoppas det blir bra väder, jag har beställt solsken. Sedan efter det blir det bästa kören framåt eftermiddagen/kvällen där, roligt! Det börjar närma sig Kanalmässan nu och vårt stora genombrott ; ) Bara en vecka kvar. Heja Cronkören <3
Nu ska jag fira in fredagen och festa till på lite extra gott som jag köpt hem!
Det finns hopp om livet och du, glöm inte-
From all of us in Tackfallet, to all of you, wherever you are, remember this: The light in the end of the tunnel, may be you! (Aerosmith, Amazing) (Från alla oss i Tackfallet, till alla er, var ni än befinner er, kom ihåg det här: Ljuset i slutet av tunneln, kan vara du!)
Kram // Människan med änglahunden
fredag 25 mars 2011
Ångervecka?
Jag vet att jag inte skulle göra någonting annorlunda om jag fick vrida tillbaka tiden en vecka. Ändå känns tanken extremt frestande. Tänk att han fanns här, precis här, för en vecka sedan... Att han gick omkring här om puffade på min hand med nosen i försök att få mig lite gladare. Men beslutet var fattat. Oåterkallerligt.
Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...
Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.
Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?
Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.
Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.
Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.
Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.
En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.
I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?
Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.
Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.
På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?
Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!
... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.
Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.
Kojbyggaren
Kyla. Is. Mörker. En trevan efter ljus, hopp och förändring...
Det har varit den värsta veckan i mitt liv och ändå har det gått..... bra. Nej, det har det inte gjort, men det har gått. Jag har jobbat alla dagar och det har varit bra för mig. Om det har varit så bra för alla andra runt omkring mig känner jag mig mer tveksam till. Jag har gråtit (inte stort och brölande utan tyst och diskret för er som fick konstiga bilder) inne på ICA, på bokhandeln, på apoteket, och inne på biblioteket så fort jag sett någon som jag känner som frågat hur det är eller bara kommit fram och lagt armen om mig i en tröstande kram. Obegripligt att jag klarat av det. Om det nu är det jag gjort i och med att jag varit där. På jobbet alltså. Ett och annat sammanbrott har det väl blivit i de mest oväntade situationer. Omtänksamma föräldrar tillika vänner (bor och arbetar i samma bydel som jag är uppvuxen i..) har kommit fram för att beklaga och klart att det brister. Det har inte gått på annat sätt, det skulle genomlidas bara.
Det har varit konstigt, och jag måste nog säga att av alla de ord som susat genom mitt huvud den här veckan så tror jag att "konstigt" är det ord som får guldmedaljen. Allt är så konstigt. Jag känner inte igen världen som jag har runt omkring mig. Allting ser så annorlunda ut. Tomt, kallt och ogästvänligt. Jag flyter runt i ett vakuum av omening. Varför ska jag gå hit? Varför ska jag göra det här? Var är Ilex och vem är jag utan honom?
Morgnarna har varit konstigast. Mest konstiga. Att inte kunna beräkna tiden för hur länge det tar att åka direkt till Humlan härifrån. Jag har försökt att ställa klockan senare för att inte ha för mycket tid på morgonen, men det har inte gått. Och vad konstigare är, är jag har varit klarvaken vid det klicket som kommer innan klockan piper första gången. Detta i sin tur har gett mig fyrtio minuter extra på morgonen. Som jag inte velat ha och som jag inte haft någon nytta av. Gräsligt. Tomt i korgen... Inte en snarkning. Inte en fnysning eller ett jaga-kaniner-i-sömnen-gläfs. Filtarna ligger helt släta och oboade. Likaså mattan. Sen har jag fått åka runt hela Näs och halva Hallsta för att inte komma för tidigt varje dag. Nej. Så mycket älskar jag inte att vara på jobbet.
Måndagmorgonen bar med sig en underlig syn. Det var när jag satt i bilen uppe på åsen som den kom till mig. Vanligtvis håller jag ögonen stint på vägen på dödens ås, men något nere bland tallarna på vänster sida drog i min blick och bad om min uppmärksamhet. Det var en underlig känsla. Nere bland träden sprang en pigg och fullt frisk borderterrier ikapp med bilen. Han tittade på mig i farten helt utan att krocka med någon tall eller för den delen ens vackla till det allra minsta. Ur ögonen gnistrade en blick som sa till mig "Se på mig, Matte, jag kan springa lika fort som bilen nu. Jag har inte ont! Var inte ledsen Matte, jag har inte ont nu." Jag var tvungen att titta på vägen flera gånger och tillbaka ner, jodå, han var kvar. Ilex sprang ikapp med bilen. I höjd med Trollvadsbäcken försvann han och sedan har jag inte sett honom på hela veckan. Jag tror att det var den sista hälsningen och jag är nöjd nu. Han har det bra, han har inte ont och vi ska ses igen sen. Tills dess ska han leva vidare i mitt hjärta och i mitt minne och kanske att den dagen när jag själv ska dö, så är det inte otäckt, för då ska jag äntligen få träffa den jag gillar bäst igen.
Veckan har förutom arbete bjudit på ett kvällsmöte på måndagen om ICDP, som var väldigt intressant. Den har också bjudit på tresiffrigt med mail, sms, telefonsamtal, besök samt blommor och tröstemarsipan. Jag har uppskattat stöttningen från alla håll oerhört mycket. Tack så hjärtligt. Det har värmt mig när jag varit kall från insidan.
Jag har gått till Ilex grav varje dag. Inte alla dagar har jag tänt ett ljus där, men de flesta... Det har varit blåsigt på jordens finaste plats. När jag var liten brukade jag bygga kojor där. Jag hade en dröm om att en dag få tillbringa väldigt mycket mer tid där än att bara gå dit och bygga lite och sedan gå hem igen. Ilex och jag brukade ofta gå dit i vår skog på varma sommarkvällar, för det var så underbart att sitta mot en särskild gran där i kvällssolen och han kunde nosa runt i gräset i all oändlighet efter något djur som kanske lämnat ett spår efter sig just där... När han hade nosat klart efter en trekvart kom han till mig och satte sig en stund innan vi flöt i väg åt något annat håll eller började dra oss hemåt igen. Ibland låg han ner och bet i någon pinne en stund för att sedan bara stirra rakt fram i den ljumma luften precis som jag. Sådan matte, sådan hund.
En annan dröm jag hade som barn var att få bo i det här huset. Jag ville ha höns och katter som farmor hade och jag skulle sitta på kökssoffan och vinka till dem som startade bilen på lagårdsbacken för att åka hem. Jag hade flera drömmar som barn, men de håller jag tills vidare som mina alldeles egna hemligheter. Kan det vara så att alla drömmar går i uppfyllelse till slut? "Everthing will be okay in the end, and if it´s not okay, it´s not the end." ("Allt kommer att ordna sig till slut, och om det inte gör det, så är det inte slutet.") Ganska bra och en perfekt tröstare i tunga tider som dessa.
I princip alla människor jag pratat med de här här senaste fyra åren har ställt samma frågor. Får du inte lappsjuka av att bo där ute alldeles ensam? Är du inte rädd? Jag har känt mig lika dum varje gång för jag har aldrig förstått frågorna. Skulle jag vara ensam? Varför skulle jag vara rädd? Måste jag vara rädd? Är jag konstig som inte är rädd? Borde jag vara rädd?
Jag har aldrig känt mig ensam. Förrän i söndags. Det var en hemsk känsla och helt plötsligt ramlade alla frågor ner på mig som en för tung bokhylla som släppt från väggen, pang, ner i mitt huvud. Som en blixt från klarblå himmel. De måste tro att jag känner SÅ HÄR hela tiden.... Ensam människa. Vad sjukt. Ja, känner man så där som jag gjorde då, i söndags, så förstår jag att folk tycker att tanken på att bo ensam "här ute" är skrämmande. Känslan var skrämmande. Fast nu har den gått över och allt känns redan bättre. Inte bra men mycket bättre. Ljusår bättre än förra fredagen vid den här tiden.
Det finns hopp om livet. Imorgon ska jag hem till Carina, bjuden på mat där med flera fina vänner. Och på söndag ska vi fira Kims och Pappas födelsedagar. Då kommer kanske Cleo, Gniztra, Gem (uttalas Djem)och har jag tur, även lilla Disa, så att jag får gosa valp. Jag ska försöka hinna till världens bästa kör också på söndag. Bra att hålla igång lite extra kanske, nu i början.
På tal om ångervecka. Om man har kvittot kvar kan man få ångra sig då och få allting ogjort? Skulle han då ligga med sitt mjuka, varma huvud i mitt knä här och jag skulle skriva om något helt annat?
Vad vill du ha tillbaka, pengarna eller livet? Livet!
... men då igen, det gick inte att göra något annorlunda. Han hade framtiden bakom sig.
Sov gott vänner och kamrater och sköt om er, håriga, släta och fjäderbeklädda.
Kojbyggaren
lördag 19 mars 2011
Nittonde mars
Så kom då den nittonde mars, dagen som jag hade väntat på, fruktat, förskjutit i tanken och kringgått i varje möjlig situation. Jag hade ju tänkt mycket på hur det skulle kännas den dagen då Ilex inte längre andades, skulle jag blir lättad, skulle jag bli halv? Nu vet jag svaret. I alla fall så som svaret ser ut i precis just detta nu.... Tomhet. Det är tomt. Varken lättad eller halv, bara tom. Visst kan jag tänka att jag rodde i land, men tanken tröstar inte mig just nu.
Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...
Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.
I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala.
Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.
Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.
Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.
Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.
Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.
Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.
Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.
Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.
Du är min bästa vän Ilex <3
Matte
Alla dagar av oro, varje gång han sprungit bort, och väntat med att komma tillbaka för att få mig sådär galet arg och glad och förtvivlat ledsen och lättad på samma gång. Lilla Illebille med de där superspringiga benen. Tänk så han sprang när han var yngre, inte undra på att benen tog slut till slut...
Alltid ska jag sakna sättet han tröstade bort mina tårar på, sättet han tittade upp i loftsängen och undrade, kommer du inte ner snart, matte?? Sättet han viftade med hela kroppen när jag kom hem från någonstans. Sättet han la sig på i mitt fågelbo. Hur blir nu livet då? Ska det kännas så här nu? För alltid? Tomhet. Att gå omkring i huset, fullt medveten om att Ilex ligger i marken, och ändå på något envist korkat sätt leta efter honom. Han måste ju vara här någonstans, allt annat är ju otänkbart. Tanken är otänkbar. Och jag förskjuter igen. Han är i Näs, jag ska hämta honom hem senare.
I tolv år har vi gått ut på klockansexpromenaden, och nyss när jag vaknade efter en eftermiddagslur så fick jag så bråttom upp, klockan var 18.04. Men hjälp, vi ska ju gå ut! Men ingen Ilex där... Och ingen Ilex här. Obegripligt. Jag sov sammanlagt en timme i natt. Resten av tiden hängde jag över räcket på loftsängen och tittade på Ilex när han viftade med svansen i sömnen, lyssnade på hans lugna jämna andning. Kanske tog jag fel beslut på fredagskvällen där, han är ju inte så dåligt egenligen...? Jo, Jeanette, det är han. Han kan inte gå, han kissar blod, han går med huvudet på sned och han har små knölar som sitter lite här och var. Ångra dig inte nu, det vore fel! Ja jag vet, och så sjönk jag ner med huvudet på kudden igen för att falla in i någon sorts gråkall dvala.
Att etsa fast en livsstil. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att sluta vara rädd för bilarna på vägen. Att inte spänna hela kroppen och leta var han är så fort jag hör ett motorljud. Jag har gjort det i tolv år nu, och att den underbare lille mustaschmannen aldrig blev överkörd eller ens i närheten är helt orimligt, som han sprungit vind för våg helt utan att se sig för i 120km i timmen. Ja, det är otroligt. På något sätt känner jag att jag nog ändå lyckades ro mitt skepp iland. Jag fick fatta beslutet, och visst var väl det hemskt i sig, men det blev som jag ville ha det. Genomtänkt, rätt tänk och för hans absolut bästa.
Fast det gör ont, oändligt ont. Jag gråter. Det finns inte ord. Alla saker finns kvar, de ligger överallt här. Bollar, matskålar, handdukar, mediciner, koppel i tvåsiffrigt antal. Minnen var jag än tittar och vänder mig. Foton. Jag vill och måste få ha alla de där sakerna omkring mig. Jag har tvättat Ilex filtar idag eftersom de var blodprickiga och jag ska bädda in dem i korgen igen när de torkat. Remus brukar gilla att ligga där. Safira också, ibland. Det hjälper mig mycket att katterna och hönsen finns kvar. Jag måste komma ut. Utomhus. Visst jag måste kanske komma ut mer bland folk också, fast jag har svårt att se det. (Ni får hjälpa mig.)Ledig tid är ju liksom hemmatid för mig... Men jag kanske kan vidga vyerna lite nu när jag inte kan skylla på att jag vill vara hemma med Ilex längre. Fast det känns skrämmande.
Under bordet finns ett ljud som Ilex brukade göra när han suckade och la sig på platten. Jag kan inte låta bli att titta efter. Ska det vara så här? Ska jag tycka att jag hör hans mjuka tassar mot golvet i rummet intill? Man hör det man vill höra.
Aldrig ska jag glömma hur dina bruna ögon tittade så där beundrande på mig. Hur din nos var så mjuk och varm mot min kind. Hur dina öron var som sammet, så svarta och lena. Hur din svans var som borst i sin spretighet. Hur du la ditt huvud i mitt knä när vi hade helgmys i soffan, bara du och jag. Det bästa sällskapet en människa som jag, kan ha.
Jag kommer att sakna dig i all oändlighet, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingen annan kan ta din plats.
Vi ses igen, min bästa vän.
Jag kommer sen.
Och det dröjer inte så länge, jag har kanske levt halva livet redan, vem vet? Jag önskar att du hälsar till alla dem som vi gillar och som vi redan har i Nangijala. Mormor och Morfar, Farmor och Farfar, Arne, Lisa, Monty, Bina, Chilla, Ice, Scilla, Jalle och Jaffa. Och alla andra de där andra som du vet att vi gillar. Jag kommer sen och då ska vi springa och skratta igen, för alltid. Vi ska rulla runt i gräset och vi ska sitta och spana mot solnedgången. Vi ska äta glass och köttbullar som aldrig tar slut.
Jag längtar efter dig och jag ska alltid bevara dig i ljust minne, några andra minnen finns inte.
Du är min bästa vän Ilex <3
Matte
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)