Jaha, då var det dags då. Att öppna på ett nytt kapitel i livet. Efter fyra år på Humlan ska jag nu liksom kasta mig ut i något okänt, spännande, läskigt och säkert helskönt. Jag ska få nya utmaningar, träffa nya människor, besöka platser jag aldrig tidigare sett och skratta åt och förundras över tankar jag aldrig kunde föreställa mig fanns. Och det ska bli så himla kul!! Jag ser fram emot det otroligt mycket. Och för den oinvigde, vad ska jag då göra?? Jo, jag har sökt och kommit in på en ettårig skrivarlinje på Tärna Folkhögskola i Sala. Upprop den 22 augusti. Bara att komma in var en liten resa i sig. Jag trodde faktiskt inte ärligt talat på det. Varför vet jag inte, men tydligt är att jag i alla fall var bättre än ganska många andra som sökte. Fast å andra sidan tar de inte in för duktiga skribenter heller. Det var över fyrtio som sökte till utbildningen och skolan ville ta in 16 stycken, men läraren (Nenne Grkovic) bara tolv, och så skulle det nog bli, trodde han. Årets kull var bara tolv.
Tio månader away from Humlan, och det är inte utan att jag känner mig lite konstig när jag väljer att sitta här på jobbet en fredagkväll och skriva (fast detta pga av min egen dator är paj). Denna älskade och ibland hatade byggnad, som blivit som ett andra hem under de senaste fyra åren. Hela jobbfamiljen har man här, och ibland är man så arg på varandra att man vill sparkas lite (vilket man naturligtvis inte gör) och andra gånger gråter man av lycka att få ha världens bästa människor omkring sig och göra roliga, helgalna och utvecklande saker för barnen och sig själv. Tänk bara att få kasta sig ut i backen på madrassen en solig vinterdag med fyra barn på ryggen och skrika av glädje och energi. Eller att få sitta på en filt i skuggan om sommaren och läsa tio sagor tills man nästan somnar av värmen. Vissa barn tröttnar aldrig på att lyssna på sagor. Härligt! Blåsa såpbubblor. Gå ner till ån och kasta sten i vattnet och lyssna om det låter "Plupp" eller "PLASK!" Vardagens små ämnen av tjusning. Brista ut i spontan sång och dans och se ett tiotal barn bara haka på för att de vill och inget annat. Traditioner. Midsommarfirande. Lucia. Julgransplundringen med fiskdammen inne på Gröna. Blubb blubb med fula fiskar bakom skynket ; ) Eller att bara dra fram stafliet och ge något fritt spelrum att skapa vad som faller henne eller honom in. Nytänk, oh så skrämmande ; ) Gå till Knäckebacken med en hemlig grupp lavabåtsagenter i jakten på de vilda huggormsbävrarna. Oslagbart!
Men så kommer de där dagarna då man sliter ont för att få på 23 intet viljande trotsbullar sina galonställ, för att en timme senare hänga in en kubik med genomvåta kläder i de tre underdimensionerade torkskåpen. Det brukar vara sådana dagar som föräldrarna är missnöjda med det mesta man har gjort fast man har gjort allting precis så som man brukar. Tur att de dagarna är få : ) Men de finns och det är då man får idéer om att kanske tillåta sig att utvecklas till något annat. Eller i alla fall något mer. För vi ska faktiskt få författa barnböcker också, på skrivarlinjen. Det ser jag fram emot! Jag har redan bilder i huvudet, och det ska bli så roligt att få proffsrespons på allt det där och få utrett om idéerna håller. Och så boken. Mitt livsverk... Äntligen ska jag få tid till den, jag ska arbeta med den aktivt och jag ska ha piskan på mig. Jag ska gå i närkamp med min egen text. Folk ska "Kill your darlings" och det ska göra så ont, men det ska bli bra!
ÄNTLIGEN!!!!
Jag skulle gjort det för länge sen (skrivit boken alltså), men det är svårt när jag aldrig riktigt hinner skriva, och när jag hinner och har tiden, fattas orken. Senaste halvåret har jag nog inte ens tänkt tanken faktiskt eftersom Ilex och hans problem med än det ena, än det andra har upptagit det mesta av min tankeverksamhet. Men nu börjar sorgen och den värsta saknaden lägga sig en aning och det går faktiskt flera dagar mellan gråtattackerna. De sömnlösa nätterna blir också färre och mer diffusa. Skönt. Ska jag ha dåligt samvete för att det känns bättre är frågan? Nej. Jag vet vad jag skulle välja om jag hade valet. Men jag har det inte...
På tal om det så har den här nyvunna friheten sin charm, tror jag. I början var jag allt mycket vilsen i världen. Ingen Ilex, ingen mening och vad göra med all tid som nu blev över? Men hålen täpptes snart igen och nu finns det inga tidsluckor längre. Konstigt vad fort det går... Nåja, vad är väl en bal på slottet..?
Okej, dags att åka hem till det första hemmet och ta en blund innan gymnastikbataljen i Ockelbo går av stapeln imorgon klockan 16. Det ska bli så otroligt roligt att få återse så många ansikten som man inte ens sett på flera år :D Det kommer att blir sjukt galet kul, tror jag!
Sköt om er från norr till söder, från öst till väst. Och kör försiktigt, var ni än ska <3
High five och låt det nya livet börja!
Jeanette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar