Tiden.

Det slog mig imorse när min klocka ringde (04.30) att det var den tredje februari idag. Det är alltså fjorton år sedan jag påbörjade min trädgårdsmästarutbildning precis just idag. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt roligaste år någonsin så hade jag kanske inte varit fullt så nervös inför det nya som jag faktiskt var. Första boendet hemifrån, hela åtta mil bort. En timmes bilfärd. Åh, så många sömnlösa nätter det skulle komma att bli, med plugg och galenskap i övermått. Roligt hade vi, alla som bodde inne i Näckrosen och många namn på latin blev det inuti mitt huvud. Knäppt och fantastiskt!

Men nu är det ju som sagt fjorton år sedan och jag måste säga att även om mitt minne är ganska skapligt emellanåt, så har jag stor hjälp och mycket glädje av de knappt 300 foton som jag gjorde under året för att just minnas. Jag struntar faktiskt i att folk blir irriterade över att jag tar mycket bilder. Jag gör det för min egen skull och jag älskar det.

Det är också i dagarna här som jag för åtta år sedan påbörjade min lärarutbildning. Snacka om svängningar i livet. Fast plantor är väl som barn, eller? Tvärtom kanske det är? Nåja, många likheter finns. De behöver ljus och vatten för att växa och värme och näring för att trivas. Och de måste skolas om till större krukor med jämna mellanrum för att kunna utvecklas. Fast jag tycker nog ändå att barn är roligare än växter att arbeta med. De ger bättre respons på värmen och näringen. Som igår till exempel, när jag fick ta min lunchrast sent för att dagsschemat skulle gå ihop för oss på avdelningen. Jag sitter alltså ensam i personalrummet som är en underbart mysig lokal belägen i källaren med små fönster uppe under taket som vätter (e?) mot gårdens framsida av förskolan. Två flickor från min egen avdelning sitter i rabatten utanför fönstret och får plötsligt syn på mig där nere. Jag sitter alldeles tyst i soffan och blundar och de tror att jag inte kan höra dem, men jag hör varje ord tydligt.

-Titta där sitter Jeanette.
-Hon sitter själv?!
-Stackars Jeanette som måste ha rast själv...
-Ja-a, stackars STACKARS Jeanette som måste ha rast alldeles själv. ALLA andra fröknarna är ute på gården.

Och så bara känner jag hur de stirrar på mig båda två under tystnad.

-Ja, hon bor ju själv också.
-Ja, STACKARS Jeanette.
-NEJ!! Hon har ju hunden.
-A, just det. Och hönorna.

Jag undrade om de kunde se att jag satt där och bredlog. Det är det bästa, att lyssna på barnen när de tror att man inte hör.

Och så satt de och tittade på mig en liten stund till, sedan sprang de iväg och lekte någon annanstans.

På tal om en stund till och tiden. När man var liten så tyckte man att vuxna människor alltid sa att allting gick så fort. Och nu är man där själv. En äldre kollega säger varje fredag och måndag, att veckorna bara består av måndagar och fredagar. Måndag-fredag, måndag-fredag, upprepar hon ljudligt för oss ofta i fikarummet till fredagsfikat. Och ja, det ÄR sant. Det går så jäkla fort. En vecka, en månad, ett år, ett decennium, och snart är vi gamla. Jag själv, till exempel, har ju bara trettio år kvar till pension i år : )  En annan person har bara tjugo och en tredje har kanske haft pension redan i tio år. Otroligt!

Tidsbegrepp är svåra när man är liten, jag märker det i mitt arbete. Igår, idag, imorgon, flyter ihop och byter plats med varandra på de mest oväntade ställen. "Jag gjorde illa mig imorgon!" Jaha? Heheh ; ) Uttryck som vi ofta använder som är ännu svårare för barnen, för det finns inte med på väggalmanackan, är nyss, snart, sedan och om en stund. Hur lång är en stund? Lagom, troligen.

Finns det en pryl som jag önskar aldrig hade uppfunnits, så är det klockan, denna eviga fiende. "Vi har inte tid!" och "Jag har inte tid!" eller ännu knäppare "Tiden finns inte!" är något som man hör sig själv och andra säga flera gånger i veckan. Var är tiden? När jag kommer hem från jobbet har jag hur mycket tid som helst, underbart : ) Men jag har å andra sidan inte mycket till ork då... : ( I alla fall inte nu när jag är så här gräsligt förkyld. Men det kommer bättre TIDER!! För redan nu är det ju mycket ljusare på kvällarna och snart blir det också sommartid! Fram med hängmattan! Wow, vad skönt det ska bli att kunna gå klockan-sex-promenaden i dagsljus, härligt!

Dags att utfodra de fyrbenta fyra, och sedan, om en stund ut på glansisen och halka kring ; )

Fridens liljor // Jeanette