Skogens hjärta

När jag skrev mitt examensarbete för precis fyra år sedan förkovrade jag mig i ett stort antal artiklar och läste otaliga böcker om naturen som läromaterial. Ett ganska brett, vitt och stort ämne (tyckte jag då i alla fall). Utomhuspedagogik i förskolan hette C-uppsatsen, men underrubriken kan jag i nuläget inte riktigt minnas. I alla fall så hade jag ett avsnitt med där som bara behandlade skogen. Ett stycke i det avsnittet handlade om barn från andra länder och vilka olika erfarenheter de kan tänkas ha med sig hit till Sverige, i fråga om just skogen. Skogen kan för dem ha varit en plats som man gömt sig i för att rädda sig undan soldater eller liknande. Mörkt, skrämmande och vilt. De kanske har varnats i generationerns generationer för att gå ut i skogen eftersom där finns farliga vilda djur eller giftiga spindlar och liknande. Något som vi är förskonade från här i Sverigeland. Kanske var skogarna i deras hemland så stora och täta att man inte kunde hitta tillbaka om man gick vilse, vad vet jag? Själv hade jag aldrig riktigt reflekterat över att man kunde ens tycka något annat om skogen än vad jag gjorde, före det. Men jag har sparat det i mitt minne och jag fick faktiskt nytta av det en gång när jag talade om en kollega på en annan förskola då vi kom att tala om ett nysvenskt barn de hade där som alltid mådde dåligt på utflyktsdagen. Hon brukade kissa på sig hela morgonen så att det inte fanns några kläder för henne att gå i när det var dags. Då fick hon vara inne på grannavdelningen tills den egna avdelningen kom tillbaka för lunch. Väldigt smart och ytterst sorgligt. Hon skakade i hela kroppen när de pratade om skogen. När jag påtalade för kollegan om mina upptäckter kallade hon föräldrarna till ett möte för att försöka reda ut detta, och mycket riktigt, de hade gömt sig i skogen för krigare i flera veckor. Troligen ganska hemska associationer.

Svenska barn (mig själv inräknad, trots att jag är halvling) jublar istället i högan sky när man säger att man ska gå till skogen på utflykt. Får de dessutom ta med sig egen matsäck, så är lyckan fullständig : ) Skogen! Alla älskar skogen!

Varför älskar vi då skogen så mycket här i Sverige? Ja det finns nog så oändligt många fler svar på den frågan än vad jag kan ge här. Men några av dem är att skogen har i flera tusen år gett oss tillgång till ett fantastiskt byggmaterial. Vi har byggt våra boningshus, våra uthus och ladugårdar i detta lättarbetade, slitstarka och vackra naturmaterial. Vi har tillverkat redskap och verktyg för allt mellan himmel och jord som ett lantbruk eller hushåll kan behöva. Jag menar, vem har inte gjort en smörkniv i slöjden? Vi har tagit vårt virke och vår ved och vi har vallat våra djur i skogarna. Skogen har gett oss skydd mot blåsten och den har skapat oändligt många sagor, skräckhistorier och legender genom tiderna. Denna mystiskt underbara plats. Naturfotografens bästa vän, fråga Anders Geidemark. Och konstnärernas. Säkerligen finns en hel del musik skriven om detta naturfenomen också (Jag ville ge exempel, men det enda som dök uppp var Brusa högra lilla å, och Till havs, hahah!!). Skogen. Vi har också genom alla tider plockat bär i alla de sorter och svamp i fler arter än jag kan säga. Skogen är också boplats för miljoner med djur från allra minsta kryp och lärka till den allra största älgen. Växterna i markskikt och buskskikt är ju också oräkneliga. Nej nu vet jag! Den där sången, vad heter den nu igen? Du lindar av olvon en midso-ommarkrans... Eller det kanske inte är en skogssång vid en andra tanke.

Ja skogen är ju en fantsastisk plats och ändå står den bara där, och kräver ingenting. För mig betyder skogen något särskilt. Den betyder vila, ro. Ett andningshål i vardagen. Nu när Ilex har börjat bli gammal blir promenaderna i skogen inte lika långa och raska, men vi är ändå borta lika länge. Han traskar på där i maklig takt och kan stå och nosa på en kotte i en trekvart, och under tiden kan jag sitta i solskenet i skogens hjärta på en mossig sten och lyssna på bofinken. DET är livskvalitet för mig. Har jag sorg eller bekymmer så läker inget mig så bra som skogen. Vinden i träden viskar en tröstande hymn och lindrar alla sår som man har i kroppen, på insidan. Den rensar ut och tar bort onödigt trams och hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Den mjukar upp spänningar i mina muskler och får mig att tänka klarare. När den är klar med det, ger den mig kraft att börja om, bygga upp mig själv och hitta lösningar på problem som jag tidigare inte kunde se. Syre till hjärnan. Underbar att se på är den också, skogen. Skogen lyssnar när jag berättar men jag behöver inte säga någonting. Människor vill inte alltid lyssna på en, och även om de offrar sig och gör det, är det inte alltid säkert att de förstår vad man försöker förmedla. Det gäller ju oss alla förstås.

Barnen i skogen är ju ett kapitel för sig. Här i Sverige är det allmänbildning att veta hur en björk ser ut eller ett blåbär. (Att man sedan plockar odon och kommer hem dem det är en annan historia.) Eller att det är rådjuren iskogen som skäller på kvällen och inte Zingo som har smitit från Vallhall igen. Något som jag brukar leka med barnen på våra utflykter till skogen är Skeppsbrott, eller Hela havet stormar. "Ställ er vid tallen! Sätt er på stenen! Göm er bakom en ek!" They love it!! Mer än så krävs inte. Och ändå får man med artnamnen och de blir naturliga att använda för barnen. Grovmotorik, kondition, skratt. En annan lek som är rolig är Alla fåglar byter bo. Man märker upp ett träd till varje barn med ett färgglatt tygband. Själv är man utan träd. När man ropar ALLA FÅGLAR BYTER BO!! så ska barnen hitta sig ett annat träd och har man tur då så hittar man ett av de märkta som är ledigt och någon annan får ropa nästa gång. Vill man höja svårighetsgraden parar man ihop barnen två och två eller tre och tre och vips har man fått en samarbetslek också. Underbart! Jag är också av den åsikten att kan barnen benämna tio olika dinosaurier på latin, med släktnamn och artnamn, eller räkna upp ridklubbens alla 30 hästar med alla konstiga namn de har (Twister och Gasoline och allt vad de heter) så kan de säga fotosyntes och klorofyll också..

En annan grej som jag brukar köra i skogen är Alla goda ting är tre. Vilket går ut på att jag hittar tre saker, t ex en grankotte, ett tallbarr och ett blad från något, låt oss säga, harsyra. Och så ska barnen hitta tre likadana. Ett av barnen som har tre rätt får hitta tre nya grejer som vi andra ska leta efter. Ingen tävling, ingen stress. Så välj inte den som kommer först varje gång. Det ska vara trevligt- inte krig.

Nu skymmer det i skogen, den stora mörka vännen, och jag måste gå och stänga i hönsen innan räven tar dem.

Simma lugnt i vårfloden, kamrater // Jeanette