Sorg

Det är nu sex år sedan Ilex och jag flyttade från Barnängsgatan.... Det fanns en person där som gjorde ett alldeles särskilt intryck på mig och som jag aldrig kommer att glömma. Trude. Jag tänker på henne ofta och jag önskar att hon fortfarande fanns och andades. Hon var den typen av människa som hade ett alldeles otroligt stort hjärta. Det fanns inget ont i henne. Jag kunde stå i timmar under hennes balkong och prata om allt och ingenting. Det blev nästan aldrig av att jag gick in till henne, för jag "skulle ju bara gå förbi med Ilex och säga hej". Hon tyckte mycket om djur, Trude. Hon kastade alltid kakor och kex till Ilex från balkongen. Ibland ost om hon inte hade något annat.

Hon berättade om Sessan, den karelska björnhunden som hon och Walle hade haft för flera år sedan, och jag kunde aldrig låta bli att gråta varje gång hon gjorde det. Det konstiga i alltihop var att det blev tätare och tätare mellan gångerna hon berättade om Sessan och det var alltid samma historia. Jag hade aldrig hjärta att säga till henne "du, det där har jag redan hört fem gånger..." och jag grät. I tvättstugan, på parkeringen, under balkongen. Tvåsiffrigt med gånger. Historian löd som följer.

"Vi hade ju en karelsk björnhund, Sessan. Så här såg hon ut (visade kort). Ja, Sessan, det är ju ett kattnamn egentligen... Men vi tyckte att det passade på henne så det fick hon heta. Och vi ville inte se vet du... På slutet. Vi bar henne uppför trapporna och ner från fåtöljen och soffan, för hon hade så ont i benen. Vi ville inte se det där, förstår du. Men sen blev hon ju sjuk och ville inte äta och då tog vi henne till veterinären. Veterinären sa att det inte fanns mer att göra för Sessan. Hon hade haft ett långt och bra liv, men det var dags  nu... att låta henne somna in. Det var i maj. Ja Sessan du vet, hon älskade ju snö, det var det bästa hon visste. Och den dagen hon fick somna in då i maj, så snöade det. Den dagen. Det var som en sista hälsning till henne. Det snöade i maj på Sessans sista dag..."

Och där stod jag med Ilex i mitt snöre och tårarna rann nerför kinderna, precis som de gör nu. Aldrig ska jag känna att jag inte gjorde allt för Ilex. Att jag inte spenderade så mycket tid med honom som jag kunde. Att jag inte köpte de mediciner han behövde. Att jag inte gick med honom och gav honom den mat han behövde, ville ha och tyckte om. Jag har gjort allt för Ilex kommer göra det så länge han finns kvar. Mitt samvete ska vara rent. Men det som gör så himla ont är att nu har han kommit dit. Han har kommit till den punkt då han med sina snart fjorton år, måste ha hjälp med att komma upp och ned i soffan... För han ramlar annars och slår sig. Det knäcker mig och Trudes ord ringer i mina öron varje dag. Vi ville inte se det där... Och jag vill inte heller se, men jag ser. Snart har vi haft tolv år tillsammans Ilex och jag, och jag funderar på ibland hur livet kommer att vara när han inte längre finns här omkring mina ben. Men det går inte... Jag kan inte se det. Tanken är otänkbar. Jag tänker mig att jag ska ut och göra mera saker. Träffa folk mer och hitta på roliga saker med folk som jag aldrig tar mig tid att träffa nu, för jag kan inte ha med mig Ilex. Fast jag vill inte.

Vänner och pojkvänner har kommit och försvunnit men kvar har Ilex funnits och tröstat och glatt mig i livets alla skeden. Han har torkat mina tårar tiotusen gånger och alltid satt mig i första rummet, precis så som jag har satt honom i första rummet... Tanken är otänkbar, som sagt. Kommer jag att känna mig fri? Kommer jag att känna mig lättad? Kommer jag att känna mig halv? Stympad? Oändligt tung? Jag vet inte. Jag känner inte mitt vuxna jag utan honom, minns inte tiden före. Jag har i alla fall utsett en gravplats. Den finaste här på ägorna. En plats där jag byggde mina kojor som barn. Där ska han ligga i kvällssolen. Men ännu kan jag borra in näsan i hans mage och känna på tassarna och lukta på öronen. Jag missar inte en stund. Han finns omkring mig hela tiden. Mitt hjärta.

Ja, sorg kan ju vara på många olika sätt. Man saknar någon som har dött, eller någon som snart ska dö. Livet går så fort. En annan typ av sorg för mig är separationer av olika slag. Jag står nu inför en separation på jobbet som tär mycket hårt på mig. Jag hoppas verkligen att ingen ska dö, men det känns nästan så. Den person som jag arbetar bäst ihop med ska lämna oss sista mars, mot sin vilja. Och jag gråter... Och hon gråter. Det känns inte som om någon annan förstår. Eller försöker. De flesta verkar faktiskt ruska på huvudet, och jag får en känsla av att en del tänker Vad då, du har ju andra omkring dig?!  Är det så enkelt? Kan man bara byta en människa (eller hund, för den delen) mot en annan och tro att nu blir det så där som det var tidigare? Alltså jag är inte en tjurigt tänkande person, men jag fäster mig väldigt vid vissa medvarelser. Visst kan det bli bra med nästa som kommer, det är inte det jag säger.... Men man vet vad man har och inte vad man får. Och det blir inte samma. Sorg. Jag kommer att sakna den där glada galenskapen, och den där sorglösa jargongen hon har ibland. Och sättet vi förstår varandra på när det är tungt. Väldigt.

Separationer som man själv inte har valt är en stor källa till sorg. Saknaden tar liksom aldrig slut... Man tror att den ska avta med tiden, men den gör inte det. Jag vill skrika ut att JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG!!! Men vad bryr sig han eller hon om det? Jag är passé. De kan leva utan mig. Uppenbarligen. Vissa dagar är värre andra, vissa kvällar mer tomma än andra. Vissa filmer kan jag inte ens se på längre, för de ter sig så fel om hon inte är med. Och vissa ställen kan jag inte gå på, för de ser inte ut som de gjorde när han var med. Andra filmer måste jag se för att minnas exakt var hon brukade säga vad. Och andra ställen måste jag gå på för att känna hans närvaro.

Att känna sorg och saknad efter vänner som man har mist är en sak, men kan man känna saknad och sorg för vänner som man faktiskt aldrig haft? Sådana som aldrig gav chansen... Eller kunde ge chansen. Jag tror det. Jag vet det. Av allt det här som jag har trasslat omkring i nu, kan jag dra vissa slutsatser:

Jag ska bråka mindre om småsaker.
Jag ska vara glad och tacksam för det jag har som är bra (eller bara acceptabelt).
Jag ska säga snällare saker, för plötsligt kan det vara för sent.
Jag ska inte ta människor för givet.
Jag ska reda ut missförstånd snabbare och inte gå och dra på saker som gnager hål i hjärtat.

Jag ska fånga dagen och vara mer hjälpsam.
Jag ska försöka vara mer förstående för hur andra tänker och känner.
Jag ska sträva efter att känna att jag gjorde mitt bästa, mer kunde jag inte göra.

Så, mina vänner... Nu ska jag dricka vatten, minst en liter, för att väga upp den här stunden tillägnad alla jag tappat bort och alla jag ska tappa bort.

Carpe diem // J.